En dag innan turnén blev Oskar sjuk. På fjärde dagen började jag känna av det. Johan och Lasse klarade sig, de väljer alltid det vitaste brödet. Det kanske är därför? Ju vitare bröd, ju renare kropp. Vi rivstartade. Lämnade Umeå kl 07:00 på morgonen för att hinna till Debaser Slussen till 15:00. Vi hade en mil kvar 14:45, då E4:an förstoppades av bilköer. När vi kom fram, väldigt försenade, hade bagageluckan på Silverfisken gått i baklås. Vi var tvungna att klippa upp ett hål i lastgallret med en bultsax, dra ut grejer genom det, tills att Oskar kunde krypa in i hålet och öppna luckan innifrån. Vi skulle göra 9 gig på 10 dagar, och jag undrade hur jag ens skulle orka kvällens gig. Och hur skulle allt möjligtvis kunna gå ihop? Men jag lutade mig mot ett citat från Jens Nordén: “Lugn nu! Ingenting har någonsin gått fel”. Exakt. Det var fett ljud och fin publik, Fage och Cissi DJ:ade, det kändes som hemma. Vi bodde på Acapulco hotel, det var kollo-stämning. I kylskåpet fanns en låda med vår frukost. 4 st yogurt, 4 st ägg, 4 st knäckebröd, 4 st marmelad, 4 st skivor skinka, 4 st lätta, 4 st juice, 8 st formbröd, 8 skopor kaffe och 4 mini-kaviartuber. Det var väldigt utträknat, nästan retsamt. Vi började direkt köpslå om de olika sakerna, Oskar försökte byta bort sin yogurt, han var ute efter ett till knäckebröd, men ingen var intresserad. Vi åkte till Gemla Folkets Park (där Snoddas-hysterin började). P4 Kronoberg hade livesändning. Det var varmkorv, lotter, bröst-smink och silverskallar. Vi soundcheckade, skruvade ner förstärkarna till 2, vi har aldrig spelat på så låg volym förut. Ändå kom en äldre dam fram och klagade på att det var för högt. Livet fortsätter att överraska en. Vi blev automatiskt deltagare i en musiktävling, mot Black Jack och det lokala bandet The Lucky Ones. Vi kom självklart sist, med 0 poäng. Oskar gästade Black Jack på trummor på “Så kan det gå” och “I natt I natt”. Vi var omtumlade, men lyckades ta oss vidare till Kafé de luxe i Växjö. Ett suveränt ställe. Träffade Bobo, gjorde ett två-sets gig med ett risigt PA. Punkigt. Folk var glada. Nästa dag körde vi mot Malmö, stannade på en mack, det var en 50-tals mack och det var motorträff. Tur i turen. Varmkorv här också, och billig snus, och gamla bilar. Särskilt fascinerade blev vi av Sheriff-bilen, och de två sherifferna. Johan började genast citera ur en massa amerikanska filmer. Han gör det riktigt bra. Lasse är också bra på det. Oskar citerar oftast ur Disneyfilmer. Jag kommer inte ihåg en enda replik från en enda film. Vi kom till Folkets Park i Malmö, och Far i Hatten. Det var schysst där, Oskar fyllde 29, vi spelade bra. Sen drack vi 1000 öl. Jag vaknade med huvudvärk, röda utslag, ont i armålan och en allmän förvirring. Schweinwasser. For och kollade på en öppen träning med svenska fotbollslandslaget, snubbarna. Det var ganska uttråkande tyckte jag, men de andra fick se Zlatan dansa “indian-dans”, som Lasse uttryckte det, och var nöjda med det. Solen sken, men vi var väldigt långt hemifrån. Vi teleporterade oss till nästa spelning på Hijazz i Uppsala. Det var Tisdag och glest. En förgrönad staty. Jag blev inlåst i logen/byggarbetsplatsen en timma innan gig. Den mest finska personen i bandet, Oskar, kom och lirkade upp låset, med en kniv. (Det är också han i bandet som har en keps med inbyggd ficklampa i skärmen.) Vi fick sova hos främlingar, och de gjorde scones och äggröra åt oss på morgonen. Vi åkte till stenstaden, till Pipeline. Det var grymt, som det brukar. Efteråt packade vi backlinen och knep de sista 27 milen hem. Vaknade i våra egna sängar, spelade på Scharinska villan. Det var enkelt. Vi är enkla. Det är enkelt i Umeå. Inget tjafs. Så for vi till Coasters i Skellefteå. Hur bra som helst. Deras burgare hamnade 1:a på Lasses lista och tvåa på Oskars över godaste burgarna de ätit. Och de har ätit många. Klungan kom och värmde våra hjärtan. Folk lyssnade. Men jag var riktigt sjuk nu. Körde hem oss efter gigget på natten, såg nästan alla rondeller i tid. Berättade för de andra att jag nog måste köpa bättre glasögon. Sista dagen for vi till Ö-vik och Merry-can. Gick den obligatoriska turen på stan. Tumbleweeds. Ica var stängt. En ung kille balanserade på en piedestal och fektade med armarna för att få ner en GB-glass flagga från en vajjer. Vi gick och hyrde filmen “Angel”. Vi ville se Lassgård med en tele. Tänkte att Johan kunde få nån att identifiera sig med. Nej. Vi ville ha en dålig svensk film som vi kunde skratta åt, men den var så dålig att det blev inte så mycket skratt. Vi spelade, jag sa inte Modo-röv en enda gång. Bra ljud. Det var Ö-vik, brutalt och förvrängt, men ändock, något. Vi hade ingenting kvar i oss efteråt. “Kör oss hjem” sa jag till Helena. Vi hade gjort vårt jobb. Vi hade gjort det bra.