Om du får syn på en fin blomma, plocka upp den, sätt den bakom örat. Låt den fånga in ljuset, fånga in ljudet. Titta på stjälken, på lövet, det kan vara ett hjärta. Lyssna på solen, den sjunger för dig om du är där.
Ida Linde skrev så här:
När man länge knutit sin näve i fickan och plötsligt vecklar ut den, kan det hända att man inte minns vad man en gång knöt den runt. Man vecklar ut handflatan och ser att den fått nya streck. Att följa Frida Selanders teckning genom åkrar, grenar, månljus är att förstå att hon är vår Hövding nu. Att lyssna på henne är att både befinna sig utanför tiden och i tiden. Det finns ett klassiskt upplägg med en gitarr, en säreget sensuell röst och exakta låtrader. Inte för intet har hon jämförts med Patti Smith och PJ Harvey. Men så är det ju det där med varje tids Hövding; man förstår att det är brand new.
Så känn hur solen är på väg upp.
