Jo, vi åkte med klassen ner till Stockholm. Det kändes så i alla fall. 06.45 var det samling utanför skolan/Scharinska, kl 07.00 gick bussen. 75% av vårat band var där. Johan låg hemma i feberyror. Brainheat. För mycket Coco pops och kanelbullar i hans system för att hinna bli frisk i tid. Det var alltså gamla sättningen, powertrion, som åkte för att spela på Strand. Oskar hade hållts vaken av en schäfer hela natten. Den hade härjat, trampat omkring, flåsat, velat komma upp i sängen o.s.v. “Det låter som du, när du var liten” sa Oskars mamma när han berättade om schäfer-natten. Lasse upplyste oss om att Hitlers hund hette Blondi. Oväntat. På Strand skapade vi ett slags Umeå, Caotico, Trainspotters, Invasionen, Ministeriet och vi. Men vart var RG? Thaibuffén? Mosaiken? Vi var råa, Oskar försökte reta mig och Lasse genom att spela otajt med flit på sista låten, vi fortsatte orubbligt i takt. Roande. I Umeå finns inte Seven-Eleven, däremot finns en butik som heter 7-01. De har öppet mellan 7 och 01, som de säger att de ska. Seven-Eleven däremot, verkar inte alltid hålla vad de utlovar. På Götgatan finns inga 7-01, det har vi lärt oss nu. Caotico var bra, Joel är en fröjd. Vi hade en kul kväll. Döden fick den lediga sängen i vårt rum. Mitt ansikte ville inte vakna på morgonen. Och så for vi. När vi rullade in över Röbäcksslätten så sa Lasse att man skulle ju kunnat se film hela resan. Han fick förmodligen paltgryta och känslan av fullkomlighet när han kom hem sen.
Några dagar senare var Brainfreeze tillbaka, och vi for och spelade på Go’kväll. De var Umeå-trevliga på SVT på Ersboda. Alltså trevliga på rikt. Men det blev en lång dag, vi var tvungna att spela igenom låtarna tills varje ackord och melodi förintats ur våra huvuden. Äta bananer och lyssna på Orup. Sen var det alla farorna. Taket kryllade av tunga ljusriggar, som mycket väl skulle kunna falla ner på någon av oss. Curtis Mayfield blev ju förlamad på det viset. Lasse stod obehagligt nära scenkanten. Johan hade där han stod en tjock kabel under mattan, som han lätt skulle kunna snubbla på. Jag skulle kunna få hicka. Två TV-kameror skulle kunna krocka med varandra. Inget av detta hände, för att väga upp spelade jag av en sträng. Det blev ju inte mindre rock’n’roll för det.