“Letters on the run, in the tunnels of our town” skrev jag för några månader sen, i en ny låt som heter A Message. Jag hade en känsla av att bokstäverna i den här stan var jagade. Väggarna under broarna och i gångtunnlarna rensades hela tiden. Själv föredrar jag ett myller av ord och bilder, framför sterila och tomma ytor. Jag föredrar kommunikation. Som i den nya tunneln, där jag får träffa Sara Lidman. Jag njuter av det hon skrivit. Jag blir förbannad när jag tänker på hur nära det var att hon blev censurerad. Att konsten blev censurerad. Tänk ändå att rädslan för objudna bokstäver kan vara så stark. Rädslan för det som är utanför ramarna. Det är samma rädsla som stänger av bänkvärmen i busskurerna på Vasaplan, som väljer att inte se att någon håller på att frysa ihjäl där. Sara Lidman skrev i Om jag finge förändra Sverige så här: ”Med tre fyra timmars arbetsdag skulle ingen ha råd med privatbil. Men alla skulle ha tid att cykla. Och naturligtvis, skulle tåg, bussar och tunnelbana ha nolltaxa och gå ofta. SJ skulle bli folkets järnväg. Alla stängda stationshus skulle öppnas. Och under en övergångstid – innan det blivit en självklarhet – skulle det sättas upp anslag i den här stilen: ‘Du som går här förbi är behörig att stiga in och värma dej – oavsett om du ämnar åka med nästa tåg eller ej. Också denna lilla kur är en vrå i folkets hem, som behöver din närvaro. Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det”. Om hon fått förändra Sverige! Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. För vi är så långt ifrån det. Vi är långt ifrån ett solidariskt och rättvist land. Vi måste prata om det, vi måste kämpa vidare. Var och en på sitt sätt. Jag ska åka på turné nu. Jag ska spela i Göteborg, Malmö, Linköping och Stockholm. Jag ska åka tåg. Jag kommer ta med mig Din tjänare hör, första delen i Jernbanesviten. När jag promenerar till stationen kanske jag tar den gamla tunneln, för att se om det dykt upp något nytt ord där. På min resa kommer jag att få se andra träd än björk och gran, och jag kommer få träffa nya människor. Som jag skrev i en annan ny låt, Babe/Dude/Golem: “You’re my reason, you’re my desire, you’re my trouble”. Vi behöver varandra. Allt hör ihop.