Appropå Possible You:

Det här är på Nyårsafton. Det är jag som ligger i soffan och sippar på något bärnstensfärgat. Jag har inte koll på klockan. Jag ligger och tänker på en skatt som jag letar efter. Jag känner mig EXAKT som Mannen utan namn i Dollartriologin. Clint Eastwood, Blondie. Mamma har sytt mina chaps, pappa har snickrat min revolver. Vi hade nog Umeå Kommuns största ammunitionsförråd. I trä. Det var inte bara pistoler och gevär. Det var sablar, svärd, kulsprutor, armborst, knivar, spjut och pilbågar också. Lika ofta som jag var cowboy, var jag indian. Jag var Crazy Horse. Jag var Red Cloud. Ofta strövade jag själv på prärien, men en gång var alla barnen i kvarteret involverade i indian-leken. På Mickes gård växte tulpanlök, och jag föreslog att vi skulle käka den. Vi var ju hungriga indianer. Tulpanlöken var söt och god. Men efter ett tag kände vi oss lite konstiga. Vårdcentralen i Holmsund fick fullt upp den eftermiddagen. Alla barn fick dricka en kopp med kräksirap. Jag kommer ihåg att jag var förbi Forsgrens på kvällen, och de satt med varsin hink framför sig, med matta ögon, och tittade på Björnes Magasin. Det är inte riskfritt att pröva sig fram. Men det är spännande. Jag är lika nyfiken nu, som jag var då. Ibland får jag syn på lilla Blondie, med poncho och papperscigg i mungipan. Hon går en bit framför mig, in i en smal gränd. Jag följer efter.
Jag älskar det där barnet. Jag är det där barnet.