Ta takten dit du kommer

Väg 92 mot Dorotea. Det känns fräscht. Vi behöver inte ens nudda E4:an. Vi spelar i medborgarhuset och efteråt får vi varsin engångsgrill av arrangörerna. Det kan inte börja bättre. En äldre man i publiken hade sett min annons i blocket, och ville köpa Gibson-gitarren jag lagt ut där. Den hade dock förvandlats till en Zebra under natten som Lasse tagit hand om den (han tyckte den var 90-tals tråkig så han hedde på ett Zebra-klistermärke på den) Det föll inte den äldre mannen i smaken, men han tyckte om våran spelning, “det kändes inuti”, som han sa. När vi ska åka därifrån så varnar någon för älgar på vägen. “Har ni inte skjutit dem?” frågar vi. Vi får svaret, “Jo, vi har skjutit våra, men i Vilhelmina har de inte skjutit sina.”

Villovägar, Vilhelminavägar, men vi kommer fram till slut, till Lilla Hotellet. Det är ett trähus fullt med änglar och vi är “Himla välkomna” som det står broderat på en tavla. Personalen har gått hem för kvällen, men lagt fram våra rumsnycklar, varsin smörgås och sagt åt oss att vi kan ta öl ur tappen om vi skriver upp det. Det gör vi, och sjunker ner i varsin gammal fåtölj. En liten förvirring uppstår då vi ska gå till våra rum. Nyckelringarna är gjorda av renhorn, och rumsnumret står inristat. På min står det 10. Men både Lasses och Johans nummer är närmast outgrundliga, de ser ut som runor eller något. De får pröva sig runt, tills de hittar ett lås som passar.

Vi gör två skolgig i Vilhelmina, 10:30 (Det är första gången vi gigar INNAN utcheckning från hotell) och så 13:00. Det luktar popcorn i spellokalen, som även används som biosalong. Mellan soundcheck och första spelningen gör vi stan. Klädiz, Konditoriet och Blommona och Lek. Vi köper en fotboja i svartlila plast (Vilken förälder köper det åt sitt barn?) En blinkande jojo, en radiostyrd bil och ett par glosglasögon. Det blir våran rekvisita. Oskar spelar med fotbojan på sig, chained to rock’n’roll, och styr även bilen över scenen. Han styr en hel del där bakom sina trummor. Jag öppnar andra giget med att tappa gitarren, världens bästa entré. Det dånar, plektrumen flyger, applåder och en urstämd gitarr.

Vi åker till Tärnaby, till bergstopparna som definierar oss. I väntan på middagen knaprar jag på ett svart knäckebröd som står på bordet och ser spännande ut, det visar sig vara blodbröd (jag är vegetarian). Vi spelar för en färgglad publik på dagen, det är nästan som att de får en NO-lektion….NOT! (Skämt kring NO, förkortningen av Norrlandsoperan) Ingemar Stenmark dyker inte upp på kvällsgiget, Lasse berättar om skruvade stålkanter och hemsydda slalombyxor. Vi får låna konferensrummet med projektor och Lasse bygger upp en egen biograf “Cinema Eriksson”.

Nästa dag käkar vi våfflor och far till Lycksele. Johan, Oskar och jag tar en lång promenad och pratar om hur lyktstolparna var böjda när vi var kids. Om hur man kunde hitta nedgrävda Starwars-figurer eller annat kul i marken. Lycksele känns stökigt, och aningens inskränkt, därför är det bra att vi spelar där. Det blir lite styrdans framför scenen, det gillar jag. Dagen efter tar vi gaffatejp och skriver “Love” framför “Hertz” på Anders hyrda lastbil. Anders Nyberg är ljudteknikern som åker med oss, han fixar suveränt ljud på varje gig, dessutom hittar han överallt. Han gör allt 100 gånger lättare för oss. Redan första dagen, när vi sett hans lastbil, fick han smeknamnet “Love Hertz”.

Vi kommer till Åsele Wärdshus. Det här är ett speciellt ställe, man känner det direkt. Jag blir alldeles lugn och harmonisk. Det är något genuint och kärleksfullt i luften. Det är Söndag, solen gassar in genom stora fönster. Utanför ligger Ångermanlandälven och blänker. Jag ser två svanar, en ren, och snygga berg. De serverar Soul food, eftersom vi ska spela. Det smakar som att det är någon med hög kockmössa som lagat maten, och så är det också. Vi gör ett akustiskt set och det blir en perfekt avrundning på turnén. Vi kör hem, jag känner hur trött jag är. Kvällssolen sänker sig över tallar och granar som springer förbi. Väg 92 igen, med en Inlandsturné i ryggen, det är vackert.

Mountains Define You

Nu åker vi!
Vi firar med att släppa en singel, Mountains Define You, med B-sidan Geography

Mountains Define You by FridaSelander
Tjälen släpper och fram kommer en melodi som trivs med att vara en melodi. Om du vill veta vad det är för genre, gå ut i skogen, leta upp ett högt berg, och spela upp melodin.

Geography by FridaSelander
Den här låten är lite som att ACDC, Mamas and the Papas och Jefferson Airplane håller en geografilektion med en uppochnervänd karta av Sverige.

Kolla in det fina omslaget! En målning av

BLAZIUZ speciellt gjord för låtarna.

En älg, en ko, en Holmsundsbo

Vi åkte ut till Holmsund, till havet, för att inleda Inlandsturnén. Q-ben var ett nästan osannolikt ställe, en stor, fin salong. Allt var splitternytt, i logen luktade det fortfarande målarfärg. “En lukt av framgång” som Lasse sa. Det hängde stora draperier från taket, som man lätt gick vilse bland. Men vi hittade fram till scenen ändå. Vi är nästan ett Holmsundsband (om man räknar lite generöst på det, skippar det här med flera generationer bak i tiden o.s.v) Det är i alla fall bara en av oss, Johan, som inte hängt runt på Himmelska fridens torg eller startat gräsbränder på Omberget i unga år. “Mammas aceton och en tändsticksask kan man ha mycket kul med” sa Lasse, som överlag sa så mycket roligt under giget att vi andra knappt kunde spela för vi skrattade så hejdlöst. Det hanns även med ett besök på Kajutan, där det beställdes Kaprikosa (Capricciosa) och Sjupp (7UP). Vi hade en lysande kväll i skärgården, trots uselt Aprilväder och Oskars tandvärk. Nu väntar bortamatcherna, inåt landet. Vi får se om de ropar “En älg, en ko, en Holmsundsbo” åt oss när vi kommer.

Lasse berättar om “Ränta”. Knaster i köttkvarnen. Kö i charken.

Lasse berättar om repliften på Omberget, och hur handvass han var.

Vem bryr sig om en träpanel?

Jag har länge haft en bild av att mitt livs sista gig skulle ske på Scharinska Villan i Umeå. Om ungefär 50 år. Oskar, Lasse, Johan och jag rullar in i Spanska salen i varsin rullstol. Rollin’ Selander Revue. Mosaikbitarna på väggen sitter där de ska, vi har fortfarande ingen backdrop, publiken är med oss, vi är i zonen, vi rullar av och säger till varandra: Bra gigat! Rummet är intakt, inget har gått sönder. Jag har vuxit upp på Scharinska Villan. Det har varit som ett hem, som en skola, som en säng, som ett vattenhål, som en vitamin, som en vän. Jag har spelat där så många gånger, och jag hade tänkt fortsätta spela där, livet ut. Jonas Svedin och Fredrik Fagerlund, som drivit Scharinska i 6 år har lyckats skapa något helt unikt. Med hjärta och hjärna har de byggt upp en av Sveriges absolut bästa rockklubbar. Men det är inte bara det, det är något mer de skapat. Något som har med kärlek och tillit att göra, något som man inte riktigt kan ta på. Och de har tagit hand om oss artister. Puttat oss uppför backen. Sopat framför våra dörrar.
Nyheten om att kommunen planerar att sälja Scharinska Villan gör mig förbannad, besviken och förvånad. Deras motiv är att det är för dyrt att renovera huset, och att byggnadsminnet förstörs. Det håller inte. Kostnaderna för en renovering är ändå en fjärt i rymden i sammanhanget. Och sen när började Umeå kommun bry sig om våra gamla hus? De har ju rivits på löpande band den senaste tiden. Stan blir fulare och fulare. Det tas beslut bakom ryggen på folket. Biblioteket flyttas, ett dyrt kulturhus ska byggas, korvgubben får inte ha kvar sin korvvagn, det går liksom överstyr. Sen är det kulturhuvudstadsåret, jag ser framför mig ett 365 dagars långt kulturnatta, ett jippo utan substans, och efter det: död. Tänk om de här bisarra summorna pengar istället kunde gå till de som faktiskt sliter och jobbar med kultur. Att man skulle lägga på veden där det finns en glöd. Där det finns syre. De eldarna skulle kunna brinna och sprida värme och energi i tusentals år. Scharinska kunde vara en av de eldarna.
Jag tänker på alla nätter som jag gått Östra Kyrkogatan hem från Scharinska, med kroppen alldeles lycklig. Man känner det, armen är glad, vaden är glad, örat är glad, ögonen är glada. Det händer saker där. Fantastiska spelningar, katastrofala spelningar. Folk träffas, pratar med varandra, man kanske dansar lite, kanske på ett bord. Allt verkligt, och allt magiskt har skett på Scharinska Villan.
Jag tänker på alla nätter som jag gått hem med nya ideér, nya låtar, nya vänner, nya insikter och med känslan av att vara ännu lite närmare livet än förut. Och jag vill komma närmre.

2011

VF frågade mig: “Hur var ditt 2011?”
Jag svarade:
“Som en singlande snöflinga, som en skenande häst. Som att dränera sitt hus för hand, med en spade, och känslan efteråt. Som att se någon i ögonen väldigt länge, som en varm kram. Som att våga luta sig, och veta att någon står bakom och fångar upp en. Som att skratta tills det känns som man gjort 1 000 sit-ups. Som att tatuera in E4:an på låret. Förhålla sig till mil som om det vore meter. Som en geografilektion. Som en träslöjdslektion utan lärare. Som världens bästa riff. Som att sväva på två toner. Som att bo i ett ackord. Som att vara i en låt, som om ingenting annat fanns. Som att vara sin röst. Som att hela kroppen är med. Som en tackling. Som blankis på Umeälven. Som att bli ännu mer säker på vad som är hemma. Som en snöflinga som landar på pannan och smälter, som en svettig häst. Som att någon lyssnar.”

Med hela kroppen

Jag berättade aldrig något om vad som hände sen. I utkanten av Oktober, det som blev November och sen December. Här kommer en sammanfattning: Madde ställde ut några teckningar på Bror Hjorths hus. Stora vita ark, större än henne själv. Hon berättade att det inte bara är armen och handen som tecknar, det är hela hennes kropp. Hon var tvungen att använda stege för att nå högst upp på papperet, hon fick krypa ihop på golvet för att teckna längst ner. Backa flera steg, för att se hela bilden, för att se vart linjen skulle ritas. Jag spelade i rummet med hennes verk, och det jag sjöng betydde någonting annat än sist jag sjöng samma sak. Teckningarna påverkade texterna. Sen var det jazzfestival. Jag fick vara med. Som att bli bjuden på kalas hos någon i paralellklassen i lågstadiet. Otroligt spännande, och skrämmande för den delen. En utmaning. Det blev en resa, det blev en strid, och till sist blev det också total njutning. Som det blir om man faktiskt åker på resan, tar striden, är där. “My kind of jazz” innebar också många fina möten, med allt från ungdomsfoster till gamla jazzkatter. En annan jag mött är Cleo, Nathalie. Förr eller senare möts nog våra vägar har jag tänkt, och nu gjorde dem det. Det var bra. Vi gjorde

“Trick me” tillsammans. Jag fick spela på Bildmuseets “Finnissage”. Vi är ju ganska lika, bildmuseet och jag, vi är båda 30 år, och vi kommer båda alltid att finnas i Umeå. Det var något vackert i luften, något högtidligt, den dagen. Jag gjorde min nordligaste spelning hittills, i Korpilombolo. Jag slår gärna det rekordet igen, snart. Ok? Tor Lundmark och jag hade Snökaos på Pilgatan, jag har arbetat med musik till en dockteaterpjäs,”Maskarnas musik”, och så jobbar jag med nya skivan. Arbete ger frukt. “Du är både GOLDEN och DELICIOUS” sms:ade Lasse till mig dagen då jag blev tilldelad Guldäpplet. Oskar sa: “Det känns som att det är jag som fått det.” Ja, pengarna kommer ju gå rakt in i nya skivan. Det värmer och stärker att få ett sådant här pris. Jag ser det som ett förtroende. Jag bär med mig det.
Madde ser massor av linjer i ett tomt rum, och hon tecknar dem på sitt papper. Berättar om det hon sett. Jag spelar musik såsom Madde tecknar, med hela kroppen. Berättar om det jag sett.

Bussen & Burken

Jo, vi åkte med klassen ner till Stockholm. Det kändes så i alla fall. 06.45 var det samling utanför skolan/Scharinska, kl 07.00 gick bussen. 75% av vårat band var där. Johan låg hemma i feberyror. Brainheat. För mycket Coco pops och kanelbullar i hans system för att hinna bli frisk i tid. Det var alltså gamla sättningen, powertrion, som åkte för att spela på Strand. Oskar hade hållts vaken av en schäfer hela natten. Den hade härjat, trampat omkring, flåsat, velat komma upp i sängen o.s.v. “Det låter som du, när du var liten” sa Oskars mamma när han berättade om schäfer-natten. Lasse upplyste oss om att Hitlers hund hette Blondi. Oväntat. På Strand skapade vi ett slags Umeå, Caotico, Trainspotters, Invasionen, Ministeriet och vi. Men vart var RG? Thaibuffén? Mosaiken? Vi var råa, Oskar försökte reta mig och Lasse genom att spela otajt med flit på sista låten, vi fortsatte orubbligt i takt. Roande. I Umeå finns inte Seven-Eleven, däremot finns en butik som heter 7-01. De har öppet mellan 7 och 01, som de säger att de ska. Seven-Eleven däremot, verkar inte alltid hålla vad de utlovar. På Götgatan finns inga 7-01, det har vi lärt oss nu. Caotico var bra, Joel är en fröjd. Vi hade en kul kväll. Döden fick den lediga sängen i vårt rum. Mitt ansikte ville inte vakna på morgonen. Och så for vi. När vi rullade in över Röbäcksslätten så sa Lasse att man skulle ju kunnat se film hela resan. Han fick förmodligen paltgryta och känslan av fullkomlighet när han kom hem sen.
Några dagar senare var Brainfreeze tillbaka, och vi for och spelade på Go’kväll. De var Umeå-trevliga på SVT på Ersboda. Alltså trevliga på rikt. Men det blev en lång dag, vi var tvungna att spela igenom låtarna tills varje ackord och melodi förintats ur våra huvuden. Äta bananer och lyssna på Orup. Sen var det alla farorna. Taket kryllade av tunga ljusriggar, som mycket väl skulle kunna falla ner på någon av oss. Curtis Mayfield blev ju förlamad på det viset. Lasse stod obehagligt nära scenkanten. Johan hade där han stod en tjock kabel under mattan, som han lätt skulle kunna snubbla på. Jag skulle kunna få hicka. Två TV-kameror skulle kunna krocka med varandra. Inget av detta hände, för att väga upp spelade jag av en sträng. Det blev ju inte mindre rock’n’roll för det.

Att vara bra på sitt jobb

En dag innan turnén blev Oskar sjuk. På fjärde dagen började jag känna av det. Johan och Lasse klarade sig, de väljer alltid det vitaste brödet. Det kanske är därför? Ju vitare bröd, ju renare kropp. Vi rivstartade. Lämnade Umeå kl 07:00 på morgonen för att hinna till Debaser Slussen till 15:00. Vi hade en mil kvar 14:45, då E4:an förstoppades av bilköer. När vi kom fram, väldigt försenade, hade bagageluckan på Silverfisken gått i baklås. Vi var tvungna att klippa upp ett hål i lastgallret med en bultsax, dra ut grejer genom det, tills att Oskar kunde krypa in i hålet och öppna luckan innifrån. Vi skulle göra 9 gig på 10 dagar, och jag undrade hur jag ens skulle orka kvällens gig. Och hur skulle allt möjligtvis kunna gå ihop? Men jag lutade mig mot ett citat från Jens Nordén: “Lugn nu! Ingenting har någonsin gått fel”. Exakt. Det var fett ljud och fin publik, Fage och Cissi DJ:ade, det kändes som hemma. Vi bodde på Acapulco hotel, det var kollo-stämning. I kylskåpet fanns en låda med vår frukost. 4 st yogurt, 4 st ägg, 4 st knäckebröd, 4 st marmelad, 4 st skivor skinka, 4 st lätta, 4 st juice, 8 st formbröd, 8 skopor kaffe och 4 mini-kaviartuber. Det var väldigt utträknat, nästan retsamt. Vi började direkt köpslå om de olika sakerna, Oskar försökte byta bort sin yogurt, han var ute efter ett till knäckebröd, men ingen var intresserad. Vi åkte till Gemla Folkets Park (där Snoddas-hysterin började). P4 Kronoberg hade livesändning. Det var varmkorv, lotter, bröst-smink och silverskallar. Vi soundcheckade, skruvade ner förstärkarna till 2, vi har aldrig spelat på så låg volym förut. Ändå kom en äldre dam fram och klagade på att det var för högt. Livet fortsätter att överraska en. Vi blev automatiskt deltagare i en musiktävling, mot Black Jack och det lokala bandet The Lucky Ones. Vi kom självklart sist, med 0 poäng. Oskar gästade Black Jack på trummor på “Så kan det gå” och “I natt I natt”. Vi var omtumlade, men lyckades ta oss vidare till Kafé de luxe i Växjö. Ett suveränt ställe. Träffade Bobo, gjorde ett två-sets gig med ett risigt PA. Punkigt. Folk var glada. Nästa dag körde vi mot Malmö, stannade på en mack, det var en 50-tals mack och det var motorträff. Tur i turen. Varmkorv här också, och billig snus, och gamla bilar. Särskilt fascinerade blev vi av Sheriff-bilen, och de två sherifferna. Johan började genast citera ur en massa amerikanska filmer. Han gör det riktigt bra. Lasse är också bra på det. Oskar citerar oftast ur Disneyfilmer. Jag kommer inte ihåg en enda replik från en enda film. Vi kom till Folkets Park i Malmö, och Far i Hatten. Det var schysst där, Oskar fyllde 29, vi spelade bra. Sen drack vi 1000 öl. Jag vaknade med huvudvärk, röda utslag, ont i armålan och en allmän förvirring. Schweinwasser. For och kollade på en öppen träning med svenska fotbollslandslaget, snubbarna. Det var ganska uttråkande tyckte jag, men de andra fick se Zlatan dansa “indian-dans”, som Lasse uttryckte det, och var nöjda med det. Solen sken, men vi var väldigt långt hemifrån. Vi teleporterade oss till nästa spelning på Hijazz i Uppsala. Det var Tisdag och glest. En förgrönad staty. Jag blev inlåst i logen/byggarbetsplatsen en timma innan gig. Den mest finska personen i bandet, Oskar, kom och lirkade upp låset, med en kniv. (Det är också han i bandet som har en keps med inbyggd ficklampa i skärmen.) Vi fick sova hos främlingar, och de gjorde scones och äggröra åt oss på morgonen. Vi åkte till stenstaden, till Pipeline. Det var grymt, som det brukar. Efteråt packade vi backlinen och knep de sista 27 milen hem. Vaknade i våra egna sängar, spelade på Scharinska villan. Det var enkelt. Vi är enkla. Det är enkelt i Umeå. Inget tjafs. Så for vi till Coasters i Skellefteå. Hur bra som helst. Deras burgare hamnade 1:a på Lasses lista och tvåa på Oskars över godaste burgarna de ätit. Och de har ätit många. Klungan kom och värmde våra hjärtan. Folk lyssnade. Men jag var riktigt sjuk nu. Körde hem oss efter gigget på natten, såg nästan alla rondeller i tid. Berättade för de andra att jag nog måste köpa bättre glasögon. Sista dagen for vi till Ö-vik och Merry-can. Gick den obligatoriska turen på stan. Tumbleweeds. Ica var stängt. En ung kille balanserade på en piedestal och fektade med armarna för att få ner en GB-glass flagga från en vajjer. Vi gick och hyrde filmen “Angel”. Vi ville se Lassgård med en tele. Tänkte att Johan kunde få nån att identifiera sig med. Nej. Vi ville ha en dålig svensk film som vi kunde skratta åt, men den var så dålig att det blev inte så mycket skratt. Vi spelade, jag sa inte Modo-röv en enda gång. Bra ljud. Det var Ö-vik, brutalt och förvrängt, men ändock, något. Vi hade ingenting kvar i oss efteråt. “Kör oss hjem” sa jag till Helena. Vi hade gjort vårt jobb. Vi hade gjort det bra.

Vi galopperar in i din stad också

Om du bor här, eller i Stockholm, Växjö, Malmö, Uppsala, Sundsvall, Skellefteå eller Örnsköldsvik vill säga. De tio första dagarna i September är vi ute och far. Lasse har teorier om ridning och musik, att de hör ihop. Takten finns där. Vi skrittar, travar och galopperar fram i våra låtar. Inga hästar hålls tillbaka. Inte dina heller, kom ut någon kväll, och lyssna på när vi spelar. För sen kommer vi inte göra det på ett tag, förutom inne i en studio bredvid E4:an i Umeå. Vi är alltid nära den vägen verkar det som. Den här sista turnésvängen har fått en present, en video, av

Emanuela Gualersi. Den är full av Good ones, bra stunder, njutning. Vi väljer havre istället för hö.

Mamma drar VISA

Vi hann inte längre än till Operaplan, innan det var kört. Oskar pratade i telefon med Madde, och sa: “pappa drar VISA”. (oroa dig inte, Oskar betalar). Johan och Lasse snappade upp det direkt, och gjorde någon slags zigenar-rap som förföljde oss reten av resan. Redan i Ö-vik blev någon hungrig, så vi stannade på Burger King. Där träffade vi halva Säkert! De åt sina skrovmål väldigt fort. För att hinna i tid till middagen. Östersund ligger ju inte nära någonting. Men de har en egen flagga. Egen öl, en president, en sagofigur (Dunderklumpen), ett odjur, och en bra stadsfestival. Så det är inte lönt att tjafsa. När vi kom fram, till slut, kände vi igen oss från en annan gång. Men nu var nu, vi checkade in. Spelade i Intiman, det var fint. Pappa var nöjd med att vi stod med på affischen för Storsjöyran, att vi inte var i kategorin: “med flera”. Han klippte ut annonsen från tidningen, ringade in vårat namn med svart tuschpenna, och tejpade upp den på bakrutan på sin gamla Volvo 245. Som vi skulle få låna. Men vi fick ta den nyare bilen istället, Toyotan, vi kallar den för Silverfisken. Om ni sett Wolfman Jacks mega-van, som kallas för Vitvalen, så förstår ni.

Samtidigt, i en annan bil, Milou, åkte 3 av 4 flickvänner ner för att möta upp oss i Stockholm. Milou är Lasse och Idas lilla vita Fiat, som Oskar envist kallar för Fido. I Tjockholm bodde vi ett tjejkast från plattan. Hittade ingenting. Hittade inte i närheten så bra som i min egen ficka. Lasse hittade något, ett bowlingställe, där man bara kunde äta sånt som haft föräldrar, och bowla i disco-ljus. Johan saknade sina katter. De borde varit med sa han. Jag åt av misstag äggröra på tub. Johan köpte ett hårband, nu klarar han sig inte utan det bandet. Han är besatt. Det är ett sånt där tunt, flätat band. Oskar har också skafftat sig ett sånt. Håret är för långt. Det far in i ögonen bl.a. Men man vill ändå inte klippa sig. Då är det hårband som är lösningen. Oskar köpte en ny väska, eftersom den han hade var fullpackad, och han orkade inte klura ut hur något mer skulle kunna rymmas där. Jag förstår att han behövde en paus från att packa smart, det är han som håller i den delen i vårt band. Han köpte även 80-tals sockar till Madde. Johan köpte en blåsvart-rutig skjorta, en till alltså. Vi köpte öl, och falafel, och tunnelbane-biljetter, smycken, mackor och latte. Stockholm stad borde vara glada över att vi giggar så mycket där. Umeå-pengarna bara strömmar in.

Vi skulle spela i Kungsan. Inte Kungspassagen i Umeå, utan Kungsträdgården. På Pridefestivalen.
Vi soundcheckade på 6 minuter. Giggade på 15. Va sku man fare för? Undrar jag. I alla fall, vi fick inte ölbiljetterna innan spelningen, man vet väl aldrig med “rockband”. Efteråt hämtade jag biljetterna, det var 4 stycken, delat på 4 personer. Vi for och brände dem direkt, och gick bananas på backstageområdet med 33 cl öl i lill-kropparna våra. Hillebjörk fixade fram champagne för att fira nå lovebirds. Det var lite gayig stämning inflikade Lasse o.s.v.

Vi bytte hotell, jag och Oskar fick ett goth-rum. Men vi hade åtminstone platt-TV. Som vi aldrig slog på. Däremot kittlade jag Oskar tills han höll på att dö. Det var roligt, för mig. Vi putsade våra skor i skoputs-maskinen, sen gjorde vi ett riktigt bra gig på Lilla hotellbaren. Det var ösigt, ni var ösiga, i publiken. Jag hade nästan nackspärr dagen efter. Vi hade kul. Fritz Corner är bra. Sen ritade Lena på mig med en bläckpenna, och sen kommer jag inte ihåg något mer. Jo, det gör jag. Men vi tar inte det nu. Det var i alla fall hur kul som helst.

Dagen efter, väckte Oskar mig en timma tidigare än vi bestämt, genom att kasta kuddar på mig. Vi åt frukost, sen packade vi backlinen, sen packade vi ur ett förråd, sen körde vi med släp hela vägen till Umeå. Nästa morgon riggade vi upp våra grejjer och gjorde ett två sets gigg på ett bröllop i Umeå. När det var klart, mådde jag lite illa. For till Q8 i Holmsund och tankade upp Silverfisken, drog VISA:t.