Vad gör man på ett gym? Egentligen?

En gång när jag var och tränade dök det upp en liten tjej som tog sig an maskinerna på ett helt nytt sätt. Hon visste inte hur det var tänkt att man skulle göra. Dessutom var allt i fel proportion för henne. Så hon hittade på. Det var det bästa jag sett hända på ett gym, någonsin. Upplevelsen stannade kvar i mig. Jag upptäckte sen att den hörde ihop med “Possible You”. Så det fick bli berättelsen till videon. Inför inspelningen var jag och Simon (som filmat och klippt allting) lite nervösa. Tänk ifall vår skådespelerska, Elisa, inte skulle komma på några rörelser i maskinerna. Jag hann knappt hälsa på Elisa förrän hon var ute i gymmet och undersökte allting. “Vad är det här? Vad gör man med den här?” Och så prövade hon. Hittade på. Upptäckte. Lekte. Hon hade precis den där underbara nyfikenheten och fantasin som jag var ute efter. Hon var helt orädd, och ett med sin kropp. Experimenterade, la på mer vikter, gjorde moonwalk på löpbandet, gick armgång på skivstången. Rasmus som skötte B-fotot blev så inspirerad att han ställde sig på dips-stativet när han skulle dricka sitt kaffe. Vi höll till på Umeå Energis gym, bussigt av dem att låna ut det till oss. I slutet av dagen när vi skulle säga hej då, kom Elisa fram och gav mig en kram. Sen ville hon pröva att lyfta mig. Men jag var för tung. “Jag får träna i några år först” sa hon. Vi tittade på varandra och flinade, ögonen gnistrade. Och sen på kvällen kom det tårar i mina. Jag var så glad över mötet med Elisa. En fullständigt enastående 8-åring. Vad tror ni att hon tränar för i videon?

Possible You

Hur gammal känner du dig? Svaret på den frågan är långt mer intressant än svaret på: Hur gammal är du? Jag är 32, men just idag känner jag mig som 14. När jag var 14 kände jag mig som 26. Jag kände mig som Kurt Cobain. Vi är alla våra åldrar. Vi bär dem inom oss. Jag brukar fråga min 10-åring om råd. Hon har bra idéer. Hon tror att det mesta är möjligt om man verkligen, verkligen vill det. Det smittar av sig på mig, det är därför jag skriver sådana här låtar. Hon utmanar mig:
-Upp med händerna!

Hon kan förvandla äppeljuice till whisky, ett kök till en saloon och ett snötäckt villakvarter till en prärie. Inför henne kapitulerar jag, ställer varsamt ner gitarren. Sjunger istället: If you really, really want it, it’s possible. Det blev en låt, vi spelade in den, men det verkade vara omöjligt att få den klar. Oskar skruvade och skruvade i mixen, i mellotronen, körerna, basen. Och om och om igen sjöng jag: If you really, really want it, it’s possible. Vi höll på att bli tokiga. Ville vi verkligen göra det här? Jo. Vi ville det. Nu är den färdig, Possible You, första låten på kommande album. Ibland går saker lite långsamt bara. Men kom ihåg: Tiden går inte, tiden kommer.

Prärien på Persgatan

Appropå Possible You:

Det här är på Nyårsafton. Det är jag som ligger i soffan och sippar på något bärnstensfärgat. Jag har inte koll på klockan. Jag ligger och tänker på en skatt som jag letar efter. Jag känner mig EXAKT som Mannen utan namn i Dollartriologin. Clint Eastwood, Blondie. Mamma har sytt mina chaps, pappa har snickrat min revolver. Vi hade nog Umeå Kommuns största ammunitionsförråd. I trä. Det var inte bara pistoler och gevär. Det var sablar, svärd, kulsprutor, armborst, knivar, spjut och pilbågar också. Lika ofta som jag var cowboy, var jag indian. Jag var Crazy Horse. Jag var Red Cloud. Ofta strövade jag själv på prärien, men en gång var alla barnen i kvarteret involverade i indian-leken. På Mickes gård växte tulpanlök, och jag föreslog att vi skulle käka den. Vi var ju hungriga indianer. Tulpanlöken var söt och god. Men efter ett tag kände vi oss lite konstiga. Vårdcentralen i Holmsund fick fullt upp den eftermiddagen. Alla barn fick dricka en kopp med kräksirap. Jag kommer ihåg att jag var förbi Forsgrens på kvällen, och de satt med varsin hink framför sig, med matta ögon, och tittade på Björnes Magasin. Det är inte riskfritt att pröva sig fram. Men det är spännande. Jag är lika nyfiken nu, som jag var då. Ibland får jag syn på lilla Blondie, med poncho och papperscigg i mungipan. Hon går en bit framför mig, in i en smal gränd. Jag följer efter.
Jag älskar det där barnet. Jag är det där barnet.

Skärgårds-grunge

På Måndag släpper vi en ny singel, Possible You. Jag vill berätta några grejer:

Det här är jag i skolkatalogen på högstadiet, och så är det en bild på Kurt Cobain. Förutom att jag har babyface, och han har skäggstubb så är vi ganska lika. Titta på väskorna. Lägg märke till våra t-shirts. Jag gillar hur jag översatt den punkiga ankan till Skogsmulle. Bilden på mig är svartvit, men jag hade precis den där nyansen av uttvättat rosa i håret. Första veckan var det knall-lila. Elin och jag låste in oss på toan. Först var det blondering och sen den lila färgen. Mamma kände väl på sig att något var på gång, eller så var det lukten av ammoniak som spred sig i huset. I alla fall, hon började banka på dörren och undrade vad vi höll på med. Jag hade haft gyllene hår i hela mitt liv, så jag förstår att mamma blev lite ledsen när vi kom ut från toan. Men jag var glad. Ett steg närmare Kurt. Elin och jag hade ett band, Kickshaws, (som sen blev Lively.) Jag övade på powerackord. Vi skrev en låt som hette Soapopera Queen. En dag när vi hängde på Himmelska Fridens torg i Holmsund, upptäckte vi att någon hade klottrat: “Kickshaws förstörde Oh Me med Nirvana” inne på bänken på Konsum. Vi hade spelat den låten på Höstrocken på Ropstugan. I några sekunder kände vi oss nedslagna…sen började vi skratta, och så räckte vi FUCK YOU åt klottret och gick hem och lagade till chokladsmet i mikron. Lyssnade på All apologies. “All in all is all we are”.
Jag älskar den där tonåringen. Jag är den där tonåringen.

En båge av färger

Som en båge av färger
vill jag stå
våga böja mig över
drömmen som jag kan nå

Som en båge av färger
ritar jag
vägen som ska ta med mig
nu, i ett andetag

Och ögonblicket vidgar sig
en annan värld slår ut för mig, den sanna
Trubbel smälter ner till smör
och saltet finns i allt jag gör
här vill jag stanna

Som en båge av färger
kan ta slut
solens spegling i regnet
förgängligt, den suddas ut

Om himlen börjar droppa snart
och ljuset strålar
ser jag allt så klart

Jag fick en nyckel

Får knappt på mig den stora 90-tals backpacker-ryggan, någon hjälper till. Jag grabbar mina två gitarrer och staplar ut ur tåget. Nu när jag nästan är hemma tillåter jag mig själv att känna hur tung packningen faktiskt är. Knäna värker och det bränner i ryggen. Jag skrattar för mig själv när jag tänker på att vissa anser att rockmusik och sport inte hör ihop. Att det skulle vara “ocoolt” att träna. Cool eller inte, vem bryr sig? Jag hade inte fixat den här turnén om jag inte sprungit de där milen och gjort de där armhävningarna. Lev! Strålar blått mot mig. Gatorna är noggrant plogade. Jag närmar mig lägenheten och från mitt rum lyser en stjärna.

Tåget hade inte ens hunnit ner till Ö-vik innan jag började längta hem. Vi kommer till Sundsvall och jag frågar mig själv: “Hur ska jag klara av den här turnén?” Den tanken brukar komma någon gång innan första gigget. På något vis går det att omvandla tvivlet och oron till energi och kraft. Som ett uttryck en kompis berättade om: “Spänn för vilddjuret”. Just så. Det blir en jättebra turné. Framförallt har jag kul på spelningarna. Låtarna tar mig till nya ställen varje kväll, och det händer saker i musiken som till och med förvånar mig själv. Allt bygger såklart på att någon lyssnar. Det lyssnas. Det blir fina möten. Hela tiden en dallrande nerv, en närvaro.

Jag är jätterädd för att bli förkyld, särskilt när jag är på turné, då växer nojan. Jag sprättar fyrahundra kronor på Apoteket. Röd solhatt och grejer. Kokar olika brygder. Stoppar vitlöksklyftor i näsan. Jag håller mig frisk, men blir torr om händerna. Jag får en spricka i tummen, precis där plektrumet ska vara. Så löjligt, så typiskt! Det ser inte heller särskilt snyggt ut med fnasiga, röda, sprickiga händer, det har en kompis sagt åt mig. Det var vad hon hade att anmärka på i min “look”. Jag måste ta hand om händerna, men jag har inga salvor. Jag smörjer med lypsyl.

Jag har tur med tågen, de går som de ska. Läser lite, sover. Det är vitt överallt. Jag halkar omkring med finskorna i snömodden på Södermalm, och tänker att det kanske till och med toppar den gången jag vinglade fram med boots på kullerstensgatorna. Ovanan att hantera snö i södra Sverige är märkbar och aningen komisk. Någon skottar sin balkong med en degbunke. Bilar kör fast, bussar ställs in. Gatorna är liksom upplösta, till en oformbar gegga av snö. Det är vinter i Sverige. Det börjar vara ganska kallt, och jag läser i tidningen om människor som inte har något hem. Jag kan inte förstå att det kan få vara så, att vi tillåter det. Att trapphusen hålls låsta, tågstationerna stängda, blickar vänds bort. Vårt samhälle fryser ut människor. Det är äckligt, vi är äckliga, som inte gör något åt det. Det är nog med dumheter nu.

På tåget hem till Umeå tänker jag på all kärlek och omtanke som jag mötts av under turnén, och jag blir rörd. I varje stad fanns vänner. Jag fick nycklar, en bäddad säng, blev visad skafferi och kylskåp, laktosfri mjölk var införskaffad. Jag fick skjuts, fick mitt ljud rattat, blev bjuden på te, bjuden på fotouställning, blev visad vägen, jag fick kramar. Jag kände mig trygg. Jag kände mig hemma. Ni rådde om mig så bra.

Dagen efter sista gigget, innan jag ens fått på mig byxorna, stod jag med gitarren och jammade, ensam i en lägenhet i Sätra. Det finns inget bättre betyg på en turné. Nu laddar jag för nästa spelning som är på Fredag 21 december, på Scharinska. Kroppen är full av idéer, framtid, tongångar och groove.

Bokstäver på turné

“Letters on the run, in the tunnels of our town” skrev jag för några månader sen, i en ny låt som heter A Message. Jag hade en känsla av att bokstäverna i den här stan var jagade. Väggarna under broarna och i gångtunnlarna rensades hela tiden. Själv föredrar jag ett myller av ord och bilder, framför sterila och tomma ytor. Jag föredrar kommunikation. Som i den nya tunneln, där jag får träffa Sara Lidman. Jag njuter av det hon skrivit. Jag blir förbannad när jag tänker på hur nära det var att hon blev censurerad. Att konsten blev censurerad. Tänk ändå att rädslan för objudna bokstäver kan vara så stark. Rädslan för det som är utanför ramarna. Det är samma rädsla som stänger av bänkvärmen i busskurerna på Vasaplan, som väljer att inte se att någon håller på att frysa ihjäl där. Sara Lidman skrev i Om jag finge förändra Sverige så här: ”Med tre fyra timmars arbetsdag skulle ingen ha råd med privatbil. Men alla skulle ha tid att cykla. Och naturligtvis, skulle tåg, bussar och tunnelbana ha nolltaxa och gå ofta. SJ skulle bli folkets järnväg. Alla stängda stationshus skulle öppnas. Och under en övergångstid – innan det blivit en självklarhet – skulle det sättas upp anslag i den här stilen: ‘Du som går här förbi är behörig att stiga in och värma dej – oavsett om du ämnar åka med nästa tåg eller ej. Också denna lilla kur är en vrå i folkets hem, som behöver din närvaro. Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det”. Om hon fått förändra Sverige! Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. För vi är så långt ifrån det. Vi är långt ifrån ett solidariskt och rättvist land. Vi måste prata om det, vi måste kämpa vidare. Var och en på sitt sätt. Jag ska åka på turné nu. Jag ska spela i Göteborg, Malmö, Linköping och Stockholm. Jag ska åka tåg. Jag kommer ta med mig Din tjänare hör, första delen i Jernbanesviten. När jag promenerar till stationen kanske jag tar den gamla tunneln, för att se om det dykt upp något nytt ord där. På min resa kommer jag att få se andra träd än björk och gran, och jag kommer få träffa nya människor. Som jag skrev i en annan ny låt, Babe/Dude/Golem: “You’re my reason, you’re my desire, you’re my trouble”. Vi behöver varandra. Allt hör ihop.

Låt låt’n va låt

Någon tar sig fram genom stan. In i bilden, förbi planket, upp i trädet, nerför trappan, över vägen, runt knuten, ut i rymden, och ut ur ditt huvud.
Roger Degerman har gjort en musikvideo till Mountains Define You. T-shirt, video, vad mer kan en låt få? Ett brädspel? Action-figurer? En TV-serie? Byxor?
Nä. Låt låt’n va låt.

Trojan jag är i

Tänk på refrängen
Mountains Define You har fått en egen T-shirt!
Ida Hillebjörk, som har klädmärket IDAG, har designat den.
Tyget är ekologiskt, den är rättvist producerad, och allt överskott går till nästa skiva.
Många PK-poäng alltså. Den finns bara i 50 exemplar, så det är först till kvarn som gäller.
250 kronor kostar det att gå omkring med refrängen till Mountains define you på bröstet.
Tänk på det.
Maila info at fridaselander.com om du vill ha.

Geografi

Väg, skog, gig. Väg, skog, gig. Fick låna en manick på 4Sound i Umeå (TACK!) så att jag kunde dokumentera Inlandsturnén. Klippte ihop en berättelse med “Geography” som soundtrack. Eller det kanske var så att “Geography” behövde en musikvideo, och att jag använde klippen från turnén till det. Det tog i alla fall många fler timmar att göra, än det tar att köra till Tärnaby och tillbaks.

  • Upcoming shows

    No shows booked at the moment.