En rosa karta

Ser ni de rosa prickarna? Det är där vi hittills har bokat gig för I HEAR SUNSHINE-turnén. Än så länge är Umeå och Stockholm offentliggjorda. De andra ställena kanske ni kan gissa er till? Fler prickar tillkommer! Förhoppningsvis blir Sverige helt rosa.

There’s nothing to understand

Simon sa: “Simsalabim”. Och som i ett trollslag förvandlades hans belamrade vardagsrum till en fotostudio. Han filmade, jag rörde mig. Hör ni vad mina händer berättar? Jakob satte sig ner med allt. Vaskade fram det parallella. Ser ni vad som är jämsides med mig?

Regi & foto – Simon Öhman Jönsson
VFX – Jakob Nyström

Guldskiva

Jag har aldrig hört talas om någon som fått en guldskiva innan skivan ens kommit ut. Men se här! Oskar Sandlund, som producerat I Hear Sunshine, överraskades i sitt hem med guldskiva, blommor och motiveringen: “Med en sällsynt känslighet för låtar & människor har du lyssnat, vaskat, limmat, skruvat, sjungit, förstått, arrangerat, visat vägen, stavat rätt, funderat, trummat, letat, prövat, komponerat, känt in, vågat, jammat, varit där, varit i det, med hela kroppen, såpass, så på rikt, att jag hör solsken.”


I Hear Sunshine

Ett underbart andetag, en fläck av nu, graffitti i gruset, dubbla soluppgångar.
Här är vi.

Like a cat

Öppningslåten. Här kommer den.
“Like A Cat är låten som öppnar I Hear Sunshine. Den kommer med sommaren, med ljuset, med de blommande träden och de höga himlarna. Jag har öppnat mina händer och lyft min blick. Jag är här. Like A Cat slår upp dörrarna för något nytt.”

Like A Cat släpps 25 Maj
I Hear Sunshine släpps 7 Oktober

Vad gör man på ett gym? Egentligen?

En gång när jag var och tränade dök det upp en liten tjej som tog sig an maskinerna på ett helt nytt sätt. Hon visste inte hur det var tänkt att man skulle göra. Dessutom var allt i fel proportion för henne. Så hon hittade på. Det var det bästa jag sett hända på ett gym, någonsin. Upplevelsen stannade kvar i mig. Jag upptäckte sen att den hörde ihop med “Possible You”. Så det fick bli berättelsen till videon. Inför inspelningen var jag och Simon (som filmat och klippt allting) lite nervösa. Tänk ifall vår skådespelerska, Elisa, inte skulle komma på några rörelser i maskinerna. Jag hann knappt hälsa på Elisa förrän hon var ute i gymmet och undersökte allting. “Vad är det här? Vad gör man med den här?” Och så prövade hon. Hittade på. Upptäckte. Lekte. Hon hade precis den där underbara nyfikenheten och fantasin som jag var ute efter. Hon var helt orädd, och ett med sin kropp. Experimenterade, la på mer vikter, gjorde moonwalk på löpbandet, gick armgång på skivstången. Rasmus som skötte B-fotot blev så inspirerad att han ställde sig på dips-stativet när han skulle dricka sitt kaffe. Vi höll till på Umeå Energis gym, bussigt av dem att låna ut det till oss. I slutet av dagen när vi skulle säga hej då, kom Elisa fram och gav mig en kram. Sen ville hon pröva att lyfta mig. Men jag var för tung. “Jag får träna i några år först” sa hon. Vi tittade på varandra och flinade, ögonen gnistrade. Och sen på kvällen kom det tårar i mina. Jag var så glad över mötet med Elisa. En fullständigt enastående 8-åring. Vad tror ni att hon tränar för i videon?

Possible You

Hur gammal känner du dig? Svaret på den frågan är långt mer intressant än svaret på: Hur gammal är du? Jag är 32, men just idag känner jag mig som 14. När jag var 14 kände jag mig som 26. Jag kände mig som Kurt Cobain. Vi är alla våra åldrar. Vi bär dem inom oss. Jag brukar fråga min 10-åring om råd. Hon har bra idéer. Hon tror att det mesta är möjligt om man verkligen, verkligen vill det. Det smittar av sig på mig, det är därför jag skriver sådana här låtar. Hon utmanar mig:
-Upp med händerna!

Hon kan förvandla äppeljuice till whisky, ett kök till en saloon och ett snötäckt villakvarter till en prärie. Inför henne kapitulerar jag, ställer varsamt ner gitarren. Sjunger istället: If you really, really want it, it’s possible. Det blev en låt, vi spelade in den, men det verkade vara omöjligt att få den klar. Oskar skruvade och skruvade i mixen, i mellotronen, körerna, basen. Och om och om igen sjöng jag: If you really, really want it, it’s possible. Vi höll på att bli tokiga. Ville vi verkligen göra det här? Jo. Vi ville det. Nu är den färdig, Possible You, första låten på kommande album. Ibland går saker lite långsamt bara. Men kom ihåg: Tiden går inte, tiden kommer.

Prärien på Persgatan

Appropå Possible You:

Det här är på Nyårsafton. Det är jag som ligger i soffan och sippar på något bärnstensfärgat. Jag har inte koll på klockan. Jag ligger och tänker på en skatt som jag letar efter. Jag känner mig EXAKT som Mannen utan namn i Dollartriologin. Clint Eastwood, Blondie. Mamma har sytt mina chaps, pappa har snickrat min revolver. Vi hade nog Umeå Kommuns största ammunitionsförråd. I trä. Det var inte bara pistoler och gevär. Det var sablar, svärd, kulsprutor, armborst, knivar, spjut och pilbågar också. Lika ofta som jag var cowboy, var jag indian. Jag var Crazy Horse. Jag var Red Cloud. Ofta strövade jag själv på prärien, men en gång var alla barnen i kvarteret involverade i indian-leken. På Mickes gård växte tulpanlök, och jag föreslog att vi skulle käka den. Vi var ju hungriga indianer. Tulpanlöken var söt och god. Men efter ett tag kände vi oss lite konstiga. Vårdcentralen i Holmsund fick fullt upp den eftermiddagen. Alla barn fick dricka en kopp med kräksirap. Jag kommer ihåg att jag var förbi Forsgrens på kvällen, och de satt med varsin hink framför sig, med matta ögon, och tittade på Björnes Magasin. Det är inte riskfritt att pröva sig fram. Men det är spännande. Jag är lika nyfiken nu, som jag var då. Ibland får jag syn på lilla Blondie, med poncho och papperscigg i mungipan. Hon går en bit framför mig, in i en smal gränd. Jag följer efter.
Jag älskar det där barnet. Jag är det där barnet.

Skärgårds-grunge

På Måndag släpper vi en ny singel, Possible You. Jag vill berätta några grejer:

Det här är jag i skolkatalogen på högstadiet, och så är det en bild på Kurt Cobain. Förutom att jag har babyface, och han har skäggstubb så är vi ganska lika. Titta på väskorna. Lägg märke till våra t-shirts. Jag gillar hur jag översatt den punkiga ankan till Skogsmulle. Bilden på mig är svartvit, men jag hade precis den där nyansen av uttvättat rosa i håret. Första veckan var det knall-lila. Elin och jag låste in oss på toan. Först var det blondering och sen den lila färgen. Mamma kände väl på sig att något var på gång, eller så var det lukten av ammoniak som spred sig i huset. I alla fall, hon började banka på dörren och undrade vad vi höll på med. Jag hade haft gyllene hår i hela mitt liv, så jag förstår att mamma blev lite ledsen när vi kom ut från toan. Men jag var glad. Ett steg närmare Kurt. Elin och jag hade ett band, Kickshaws, (som sen blev Lively.) Jag övade på powerackord. Vi skrev en låt som hette Soapopera Queen. En dag när vi hängde på Himmelska Fridens torg i Holmsund, upptäckte vi att någon hade klottrat: “Kickshaws förstörde Oh Me med Nirvana” inne på bänken på Konsum. Vi hade spelat den låten på Höstrocken på Ropstugan. I några sekunder kände vi oss nedslagna…sen började vi skratta, och så räckte vi FUCK YOU åt klottret och gick hem och lagade till chokladsmet i mikron. Lyssnade på All apologies. “All in all is all we are”.
Jag älskar den där tonåringen. Jag är den där tonåringen.

En båge av färger

Som en båge av färger
vill jag stå
våga böja mig över
drömmen som jag kan nå

Som en båge av färger
ritar jag
vägen som ska ta med mig
nu, i ett andetag

Och ögonblicket vidgar sig
en annan värld slår ut för mig, den sanna
Trubbel smälter ner till smör
och saltet finns i allt jag gör
här vill jag stanna

Som en båge av färger
kan ta slut
solens spegling i regnet
förgängligt, den suddas ut

Om himlen börjar droppa snart
och ljuset strålar
ser jag allt så klart

  • Upcoming shows

    • 10/10/15 Frida Selander in Umeå at Guitars
    • 21/10/15 Frida Selander in Stockholm at Fritz’ Corner
    • 31/10/15 Frida Selander in Nyhamn, Bjärtå at Mariebergsgården
    • 06/11/15 Frida Selander in Skellefteå at Västerbottensteatern