VF frågade mig: “Hur var ditt 2011?”
Jag svarade:
“Som en singlande snöflinga, som en skenande häst. Som att dränera sitt hus för hand, med en spade, och känslan efteråt. Som att se någon i ögonen väldigt länge, som en varm kram. Som att våga luta sig, och veta att någon står bakom och fångar upp en. Som att skratta tills det känns som man gjort 1 000 sit-ups. Som att tatuera in E4:an på låret. Förhålla sig till mil som om det vore meter. Som en geografilektion. Som en träslöjdslektion utan lärare. Som världens bästa riff. Som att sväva på två toner. Som att bo i ett ackord. Som att vara i en låt, som om ingenting annat fanns. Som att vara sin röst. Som att hela kroppen är med. Som en tackling. Som blankis på Umeälven. Som att bli ännu mer säker på vad som är hemma. Som en snöflinga som landar på pannan och smälter, som en svettig häst. Som att någon lyssnar.”

Jag berättade aldrig något om vad som hände sen. I utkanten av Oktober, det som blev November och sen December. Här kommer en sammanfattning: Madde ställde ut några teckningar på Bror Hjorths hus. Stora vita ark, större än henne själv. Hon berättade att det inte bara är armen och handen som tecknar, det är hela hennes kropp. Hon var tvungen att använda stege för att nå högst upp på papperet, hon fick krypa ihop på golvet för att teckna längst ner. Backa flera steg, för att se hela bilden, för att se vart linjen skulle ritas. Jag spelade i rummet med hennes verk, och det jag sjöng betydde någonting annat än sist jag sjöng samma sak. Teckningarna påverkade texterna. Sen var det jazzfestival. Jag fick vara med. Som att bli bjuden på kalas hos någon i paralellklassen i lågstadiet. Otroligt spännande, och skrämmande för den delen. En utmaning. Det blev en resa, det blev en strid, och till sist blev det också total njutning. Som det blir om man faktiskt åker på resan, tar striden, är där. “My kind of jazz” innebar också många fina möten, med allt från ungdomsfoster till gamla jazzkatter. En annan jag mött är Cleo, Nathalie. Förr eller senare möts nog våra vägar har jag tänkt, och nu gjorde dem det. Det var bra. Vi gjorde “Trick me” tillsammans. Jag fick spela på Bildmuseets “Finnissage”. Vi är ju ganska lika, bildmuseet och jag, vi är båda 30 år, och vi kommer båda alltid att finnas i Umeå. Det var något vackert i luften, något högtidligt, den dagen. Jag gjorde min nordligaste spelning hittills, i Korpilombolo. Jag slår gärna det rekordet igen, snart. Ok? Tor Lundmark och jag hade Snökaos på Pilgatan, jag har arbetat med musik till en dockteaterpjäs,”Maskarnas musik”, och så jobbar jag med nya skivan. Arbete ger frukt. “Du är både GOLDEN och DELICIOUS” sms:ade Lasse till mig dagen då jag blev tilldelad Guldäpplet. Oskar sa: “Det känns som att det är jag som fått det.” Ja, pengarna kommer ju gå rakt in i nya skivan. Det värmer och stärker att få ett sådant här pris. Jag ser det som ett förtroende. Jag bär med mig det.
Madde ser massor av linjer i ett tomt rum, och hon tecknar dem på sitt papper. Berättar om det hon sett. Jag spelar musik såsom Madde tecknar, med hela kroppen. Berättar om det jag sett.

Jo, vi åkte med klassen ner till Stockholm. Det kändes så i alla fall. 06.45 var det samling utanför skolan/Scharinska, kl 07.00 gick bussen. 75% av vårat band var där. Johan låg hemma i feberyror. Brainheat. För mycket Coco pops och kanelbullar i hans system för att hinna bli frisk i tid. Det var alltså gamla sättningen, powertrion, som åkte för att spela på Strand. Oskar hade hållts vaken av en schäfer hela natten. Den hade härjat, trampat omkring, flåsat, velat komma upp i sängen o.s.v. “Det låter som du, när du var liten” sa Oskars mamma när han berättade om schäfer-natten. Lasse upplyste oss om att Hitlers hund hette Blondi. Oväntat. På Strand skapade vi ett slags Umeå, Caotico, Trainspotters, Invasionen, Ministeriet och vi. Men vart var RG? Thaibuffén? Mosaiken? Vi var råa, Oskar försökte reta mig och Lasse genom att spela otajt med flit på sista låten, vi fortsatte orubbligt i takt. Roande. I Umeå finns inte Seven-Eleven, däremot finns en butik som heter 7-01. De har öppet mellan 7 och 01, som de säger att de ska. Seven-Eleven däremot, verkar inte alltid hålla vad de utlovar. På Götgatan finns inga 7-01, det har vi lärt oss nu. Caotico var bra, Joel är en fröjd. Vi hade en kul kväll. Döden fick den lediga sängen i vårt rum. Mitt ansikte ville inte vakna på morgonen. Och så for vi. När vi rullade in över Röbäcksslätten så sa Lasse att man skulle ju kunnat se film hela resan. Han fick förmodligen paltgryta och känslan av fullkomlighet när han kom hem sen.
Några dagar senare var Brainfreeze tillbaka, och vi for och spelade på Go’kväll. De var Umeå-trevliga på SVT på Ersboda. Alltså trevliga på rikt. Men det blev en lång dag, vi var tvungna att spela igenom låtarna tills varje ackord och melodi förintats ur våra huvuden. Äta bananer och lyssna på Orup. Sen var det alla farorna. Taket kryllade av tunga ljusriggar, som mycket väl skulle kunna falla ner på någon av oss. Curtis Mayfield blev ju förlamad på det viset. Lasse stod obehagligt nära scenkanten. Johan hade där han stod en tjock kabel under mattan, som han lätt skulle kunna snubbla på. Jag skulle kunna få hicka. Två TV-kameror skulle kunna krocka med varandra. Inget av detta hände, för att väga upp spelade jag av en sträng. Det blev ju inte mindre rock’n'roll för det.

En dag innan turnén blev Oskar sjuk. På fjärde dagen började jag känna av det. Johan och Lasse klarade sig, de väljer alltid det vitaste brödet. Det kanske är därför? Ju vitare bröd, ju renare kropp. Vi rivstartade. Lämnade Umeå kl 07:00 på morgonen för att hinna till Debaser Slussen till 15:00. Vi hade en mil kvar 14:45, då E4:an förstoppades av bilköer. När vi kom fram, väldigt försenade, hade bagageluckan på Silverfisken gått i baklås. Vi var tvungna att klippa upp ett hål i lastgallret med en bultsax, dra ut grejer genom det, tills att Oskar kunde krypa in i hålet och öppna luckan innifrån. Vi skulle göra 9 gig på 10 dagar, och jag undrade hur jag ens skulle orka kvällens gig. Och hur skulle allt möjligtvis kunna gå ihop? Men jag lutade mig mot ett citat från Jens Nordén: “Lugn nu! Ingenting har någonsin gått fel”. Exakt. Det var fett ljud och fin publik, Fage och Cissi DJ:ade, det kändes som hemma. Vi bodde på Acapulco hotel, det var kollo-stämning. I kylskåpet fanns en låda med vår frukost. 4 st yogurt, 4 st ägg, 4 st knäckebröd, 4 st marmelad, 4 st skivor skinka, 4 st lätta, 4 st juice, 8 st formbröd, 8 skopor kaffe och 4 mini-kaviartuber. Det var väldigt utträknat, nästan retsamt. Vi började direkt köpslå om de olika sakerna, Oskar försökte byta bort sin yogurt, han var ute efter ett till knäckebröd, men ingen var intresserad. Vi åkte till Gemla Folkets Park (där Snoddas-hysterin började). P4 Kronoberg hade livesändning. Det var varmkorv, lotter, bröst-smink och silverskallar. Vi soundcheckade, skruvade ner förstärkarna till 2, vi har aldrig spelat på så låg volym förut. Ändå kom en äldre dam fram och klagade på att det var för högt. Livet fortsätter att överraska en. Vi blev automatiskt deltagare i en musiktävling, mot Black Jack och det lokala bandet The Lucky Ones. Vi kom självklart sist, med 0 poäng. Oskar gästade Black Jack på trummor på “Så kan det gå” och “I natt I natt”. Vi var omtumlade, men lyckades ta oss vidare till Kafé de luxe i Växjö. Ett suveränt ställe. Träffade Bobo, gjorde ett två-sets gig med ett risigt PA. Punkigt. Folk var glada. Nästa dag körde vi mot Malmö, stannade på en mack, det var en 50-tals mack och det var motorträff. Tur i turen. Varmkorv här också, och billig snus, och gamla bilar. Särskilt fascinerade blev vi av Sheriff-bilen, och de två sherifferna. Johan började genast citera ur en massa amerikanska filmer. Han gör det riktigt bra. Lasse är också bra på det. Oskar citerar oftast ur Disneyfilmer. Jag kommer inte ihåg en enda replik från en enda film. Vi kom till Folkets Park i Malmö, och Far i Hatten. Det var schysst där, Oskar fyllde 29, vi spelade bra. Sen drack vi 1000 öl. Jag vaknade med huvudvärk, röda utslag, ont i armålan och en allmän förvirring. Schweinwasser. For och kollade på en öppen träning med svenska fotbollslandslaget, snubbarna. Det var ganska uttråkande tyckte jag, men de andra fick se Zlatan dansa “indian-dans”, som Lasse uttryckte det, och var nöjda med det. Solen sken, men vi var väldigt långt hemifrån. Vi teleporterade oss till nästa spelning på Hijazz i Uppsala. Det var Tisdag och glest. En förgrönad staty. Jag blev inlåst i logen/byggarbetsplatsen en timma innan gig. Den mest finska personen i bandet, Oskar, kom och lirkade upp låset, med en kniv. (Det är också han i bandet som har en keps med inbyggd ficklampa i skärmen.) Vi fick sova hos främlingar, och de gjorde scones och äggröra åt oss på morgonen. Vi åkte till stenstaden, till Pipeline. Det var grymt, som det brukar. Efteråt packade vi backlinen och knep de sista 27 milen hem. Vaknade i våra egna sängar, spelade på Scharinska villan. Det var enkelt. Vi är enkla. Det är enkelt i Umeå. Inget tjafs. Så for vi till Coasters i Skellefteå. Hur bra som helst. Deras burgare hamnade 1:a på Lasses lista och tvåa på Oskars över godaste burgarna de ätit. Och de har ätit många. Klungan kom och värmde våra hjärtan. Folk lyssnade. Men jag var riktigt sjuk nu. Körde hem oss efter gigget på natten, såg nästan alla rondeller i tid. Berättade för de andra att jag nog måste köpa bättre glasögon. Sista dagen for vi till Ö-vik och Merry-can. Gick den obligatoriska turen på stan. Tumbleweeds. Ica var stängt. En ung kille balanserade på en piedestal och fektade med armarna för att få ner en GB-glass flagga från en vajjer. Vi gick och hyrde filmen “Angel”. Vi ville se Lassgård med en tele. Tänkte att Johan kunde få nån att identifiera sig med. Nej. Vi ville ha en dålig svensk film som vi kunde skratta åt, men den var så dålig att det blev inte så mycket skratt. Vi spelade, jag sa inte Modo-röv en enda gång. Bra ljud. Det var Ö-vik, brutalt och förvrängt, men ändock, något. Vi hade ingenting kvar i oss efteråt. “Kör oss hjem” sa jag till Helena. Vi hade gjort vårt jobb. Vi hade gjort det bra.

Om du bor här, eller i Stockholm, Växjö, Malmö, Uppsala, Sundsvall, Skellefteå eller Örnsköldsvik vill säga. De tio första dagarna i September är vi ute och far. Lasse har teorier om ridning och musik, att de hör ihop. Takten finns där. Vi skrittar, travar och galopperar fram i våra låtar. Inga hästar hålls tillbaka. Inte dina heller, kom ut någon kväll, och lyssna på när vi spelar. För sen kommer vi inte göra det på ett tag, förutom inne i en studio bredvid E4:an i Umeå. Vi är alltid nära den vägen verkar det som. Den här sista turnésvängen har fått en present, en video, av Emanuela Gualersi. Den är full av Good ones, bra stunder, njutning. Vi väljer havre istället för hö.

Vi hann inte längre än till Operaplan, innan det var kört. Oskar pratade i telefon med Madde, och sa: “pappa drar VISA”. (oroa dig inte, Oskar betalar). Johan och Lasse snappade upp det direkt, och gjorde någon slags zigenar-rap som förföljde oss reten av resan. Redan i Ö-vik blev någon hungrig, så vi stannade på Burger King. Där träffade vi halva Säkert! De åt sina skrovmål väldigt fort. För att hinna i tid till middagen. Östersund ligger ju inte nära någonting. Men de har en egen flagga. Egen öl, en president, en sagofigur (Dunderklumpen), ett odjur, och en bra stadsfestival. Så det är inte lönt att tjafsa. När vi kom fram, till slut, kände vi igen oss från en annan gång. Men nu var nu, vi checkade in. Spelade i Intiman, det var fint. Pappa var nöjd med att vi stod med på affischen för Storsjöyran, att vi inte var i kategorin: “med flera”. Han klippte ut annonsen från tidningen, ringade in vårat namn med svart tuschpenna, och tejpade upp den på bakrutan på sin gamla Volvo 245. Som vi skulle få låna. Men vi fick ta den nyare bilen istället, Toyotan, vi kallar den för Silverfisken. Om ni sett Wolfman Jacks mega-van, som kallas för Vitvalen, så förstår ni.

Samtidigt, i en annan bil, Milou, åkte 3 av 4 flickvänner ner för att möta upp oss i Stockholm. Milou är Lasse och Idas lilla vita Fiat, som Oskar envist kallar för Fido. I Tjockholm bodde vi ett tjejkast från plattan. Hittade ingenting. Hittade inte i närheten så bra som i min egen ficka. Lasse hittade något, ett bowlingställe, där man bara kunde äta sånt som haft föräldrar, och bowla i disco-ljus. Johan saknade sina katter. De borde varit med sa han. Jag åt av misstag äggröra på tub. Johan köpte ett hårband, nu klarar han sig inte utan det bandet. Han är besatt. Det är ett sånt där tunt, flätat band. Oskar har också skafftat sig ett sånt. Håret är för långt. Det far in i ögonen bl.a. Men man vill ändå inte klippa sig. Då är det hårband som är lösningen. Oskar köpte en ny väska, eftersom den han hade var fullpackad, och han orkade inte klura ut hur något mer skulle kunna rymmas där. Jag förstår att han behövde en paus från att packa smart, det är han som håller i den delen i vårt band. Han köpte även 80-tals sockar till Madde. Johan köpte en blåsvart-rutig skjorta, en till alltså. Vi köpte öl, och falafel, och tunnelbane-biljetter, smycken, mackor och latte. Stockholm stad borde vara glada över att vi giggar så mycket där. Umeå-pengarna bara strömmar in.

Vi skulle spela i Kungsan. Inte Kungspassagen i Umeå, utan Kungsträdgården. På Pridefestivalen.
Vi soundcheckade på 6 minuter. Giggade på 15. Va sku man fare för? Undrar jag. I alla fall, vi fick inte ölbiljetterna innan spelningen, man vet väl aldrig med “rockband”. Efteråt hämtade jag biljetterna, det var 4 stycken, delat på 4 personer. Vi for och brände dem direkt, och gick bananas på backstageområdet med 33 cl öl i lill-kropparna våra. Hillebjörk fixade fram champagne för att fira nå lovebirds. Det var lite gayig stämning inflikade Lasse o.s.v.

Vi bytte hotell, jag och Oskar fick ett goth-rum. Men vi hade åtminstone platt-TV. Som vi aldrig slog på. Däremot kittlade jag Oskar tills han höll på att dö. Det var roligt, för mig. Vi putsade våra skor i skoputs-maskinen, sen gjorde vi ett riktigt bra gig på Lilla hotellbaren. Det var ösigt, ni var ösiga, i publiken. Jag hade nästan nackspärr dagen efter. Vi hade kul. Fritz Corner är bra. Sen ritade Lena på mig med en bläckpenna, och sen kommer jag inte ihåg något mer. Jo, det gör jag. Men vi tar inte det nu. Det var i alla fall hur kul som helst.

Dagen efter, väckte Oskar mig en timma tidigare än vi bestämt, genom att kasta kuddar på mig. Vi åt frukost, sen packade vi backlinen, sen packade vi ur ett förråd, sen körde vi med släp hela vägen till Umeå. Nästa morgon riggade vi upp våra grejjer och gjorde ett två sets gigg på ett bröllop i Umeå. När det var klart, mådde jag lite illa. For till Q8 i Holmsund och tankade upp Silverfisken, drog VISA:t.

Jag började intressera mig för Whisky redan som 10-åring. Jag såg spagetthi-westerns och ville vara som Clint Eastwood. Det var inte så svårt. Jag hällde upp väldigt lite äppeljuice, alternativt trocadero, i ett lågt, brett glas, och gick och smuttade på i mina hemsydda chaps. När jag nu var på BOX WHISKYFESTIVAL och spelade fick jag smaka den bästa whiskyn hittills i mitt liv, den var samma årgång som jag, 81. Det var fint där i Box, Höga kusten är ju fint. Fick se destilleriet, det kändes som man var i ett av Jan Lööfs seriealbum.

Sommaren i City, 1990, kommer ni ihåg den? Jag kommer knappt ihåg den, i mitt fotoalbum finns ett kort som det står “Sommaren-90″ under. Där sitter jag i badbyxor, på en plastkrokodil, på en strand. Hursomhelst, vi spelade på torget i Umeå. Det var supermycket folk, jag gick förbi en blomkruka på väg upp till scenen och fick grönska på vit-brallorna. En kvart av renhet, sen var det kört. Smutsen finns inuti en.

Jag fick tvätta dagen efter. En polare ringde. Hon frågade “Hur känns det inför i morgon?” Jag ba: “Det känns råbra! Jag är riktigt spelsugen.” Hon ba: “Men alltså, jag tänkte mer på att du fyller 30 imorgon. Hur känns det? Hur har du tänkt fira?”
Och så jag ba: “Just det. Ja. Alltså, vi ska spela på Angsjöns camping.”
Jag har bara en sak i huvudet. Det är så det är. Sen är det ju kul att fylla år, eftersom ju äldre man blir, desto smartare och snyggare blir man. Vi for i alla fall till Angsjön nästa dag. Det var bra stämning i gamla volvon. Bättre det, än att ha dålig stämning i en ny volvo. Lasse och jag hade boots på oss, vi visste ju att det var ett kullerstens-fritt ställe. Det var bra drag på campingen, livat, motsatsen till Krakeborgs camping skulle jag tro. Folk dansade och var glada, efter giget blev jag inbjuden att vara med i en manskör, Lasse såg 3 rävar, Johan och jag såg en älg och några uppstoppade fåglar.

Nästa dag var det Ö-VIKs-dax. Det var tjockt och rötigt i luften. Vi hittade ett tivoli. Oskar “vann” en guldhatt när han missade att skjuta ner en burk. Sen spelade vi bort 70 spänn, på en grej som skulle klippa av ett snöre, man kunde vinna ett X-box. Vi var grundlurade.
Vi såg slutet av Crocodile Dundee, Oskar var genuint fängslad, och blev irriterad på Lasses och Johans kommentator-röster. Giget var vilt. Hur roligt som helst. Det svettigaste hittills. Vi var genomblöta allihop. Oskar drog någon vals om att svett är kiss. “Det här är kiss” sa han, och pekade på svettdropparna på sitt bröst. Vi tog några öl, skrattade, sen fick vi skjuts av Helena hem till Umeå. Det ljusnade.

Vi for ner till Stockholm och gjorde det här:

FOREVER ON YOUR TEAM

SPEND YOUR LIFE

INTERVJU

Vi tog de 120 milen till Göteborg på en dag. Vi fick låna mina föräldrars bil, där vi fick in både backline och Fröken Sillfors. Vi gjorde ett stop på Dragon Gate, det var lika kul som vanligt. Oskar köpte ett par ljusgula Musse Pigg-kalsonger som det stod “Happy foolpeintsin your hearf” på. Vad betyder det? Cd-spelaren var paj, så vid någon punkt var vi tvungna att sätta på radion, det var Nyheterna, allt de sa hade redan Lasse berättat för oss, fast på ett roligare sätt. Vi har en nyhetsbyrå i bandet alltså. Så Lasse fick ett nytt smeknamn: TT Ericson (släkt med Roky?) Johan kom upp med en bra romantitel: “När grisar rymmer”. Uppföljaren till “En arm arm”. Vi bodde på 19e våningen i Gothia towers, det var tillräckligt häftigt för att roa oss. Hissen var ca 10 gånger bättre än hissen på Plaza i Umeå. Johan blev knäsvag, vi andra fick lock i öronen. Vi skippade Lisseberg. Gjorde gig på Hbtq-festivalen. Jag snubblade på ett pole-dance podium precis innan solot på Brainy. Körde Dylan-fasoner och hoppade över ackord på Let’s talk. Oskar, Lasse och Johan följde mig. Det blev livligt och kul. Vad är det för geni-band egentligen? I alla fall, Göteborg var denna gång mer som en smekning än en örfil. Mellan alla gig funderade vi lite över hur långa vi var, och vad som är medellängden i Sverige. Jag är enligt mitt pass 174, men Johan tycker inte det stämmer, han tror jag växt sen dess. Vi fick reda på att det kommit en ny isglass med Portello-smak, vilket var intressant för Brain, som varit besatt av Portello. Vi for till Stockholm. O och jag hade sport-shorts, de andra blev avis eftersom det var jäkligt varmt i bilen. Vi blev en timma sena, men vad gör det när man packar in backline och ljudkollar på 40 min? Vi var på Landet, bra ställe. Blev intervjuad av en fransyska,spelade Sexy Brain på en klippa, fick god mat, blev stinn, det gick över, vi giggade. Utan att göra “Ledin-sparken” förstås. Vi har inga koreografier, bara låtar, som vi spelar.  Och vad är det vi spelar för? Vi spelar för er. Vi spelar för oss. Vi spelar för utrymmet i låtarna, upptäcksfärderna, missarna, vi spelar för varandra. Din jävla solstråle.

Vi släpper andra singeln idag: BRAINY BUSINESS
Alltid genialiska, Imri Sandström, har gjort videon. Ser ni vart vi är?

Ett annat underbarn från Umeå, Anton Persson, har mixat denna live-version, från Scharinska 25/3. Hör ni er själva?
Brainy Business – Live at Scharinska villan by FridaSelander

En utomsocknes, men ack så skicklig, Susanna Wolmefelt, har gjort det här singelomslaget.