Får knappt på mig den stora 90-tals backpacker-ryggan, någon hjälper till. Jag grabbar mina två gitarrer och staplar ut ur tåget. Nu när jag nästan är hemma tillåter jag mig själv att känna hur tung packningen faktiskt är. Knäna värker och det bränner i ryggen. Jag skrattar för mig själv när jag tänker på att vissa anser att rockmusik och sport inte hör ihop. Att det skulle vara “ocoolt” att träna. Cool eller inte, vem bryr sig? Jag hade inte fixat den här turnén om jag inte sprungit de där milen och gjort de där armhävningarna. Lev! Strålar blått mot mig. Gatorna är noggrant plogade. Jag närmar mig lägenheten och från mitt rum lyser en stjärna.

Tåget hade inte ens hunnit ner till Ö-vik innan jag började längta hem. Vi kommer till Sundsvall och jag frågar mig själv: “Hur ska jag klara av den här turnén?” Den tanken brukar komma någon gång innan första gigget. På något vis går det att omvandla tvivlet och oron till energi och kraft. Som ett uttryck en kompis berättade om: “Spänn för vilddjuret”. Just så. Det blir en jättebra turné. Framförallt har jag kul på spelningarna. Låtarna tar mig till nya ställen varje kväll, och det händer saker i musiken som till och med förvånar mig själv. Allt bygger såklart på att någon lyssnar. Det lyssnas. Det blir fina möten. Hela tiden en dallrande nerv, en närvaro.

Jag är jätterädd för att bli förkyld, särskilt när jag är på turné, då växer nojan. Jag sprättar fyrahundra kronor på Apoteket. Röd solhatt och grejer. Kokar olika brygder. Stoppar vitlöksklyftor i näsan. Jag håller mig frisk, men blir torr om händerna. Jag får en spricka i tummen, precis där plektrumet ska vara. Så löjligt, så typiskt! Det ser inte heller särskilt snyggt ut med fnasiga, röda, sprickiga händer, det har en kompis sagt åt mig. Det var vad hon hade att anmärka på i min “look”. Jag måste ta hand om händerna, men jag har inga salvor. Jag smörjer med lypsyl.

Jag har tur med tågen, de går som de ska. Läser lite, sover. Det är vitt överallt. Jag halkar omkring med finskorna i snömodden på Södermalm, och tänker att det kanske till och med toppar den gången jag vinglade fram med boots på kullerstensgatorna. Ovanan att hantera snö i södra Sverige är märkbar och aningen komisk. Någon skottar sin balkong med en degbunke. Bilar kör fast, bussar ställs in. Gatorna är liksom upplösta, till en oformbar gegga av snö. Det är vinter i Sverige. Det börjar vara ganska kallt, och jag läser i tidningen om människor som inte har något hem. Jag kan inte förstå att det kan få vara så, att vi tillåter det. Att trapphusen hålls låsta, tågstationerna stängda, blickar vänds bort. Vårt samhälle fryser ut människor. Det är äckligt, vi är äckliga, som inte gör något åt det. Det är nog med dumheter nu.

På tåget hem till Umeå tänker jag på all kärlek och omtanke som jag mötts av under turnén, och jag blir rörd. I varje stad fanns vänner. Jag fick nycklar, en bäddad säng, blev visad skafferi och kylskåp, laktosfri mjölk var införskaffad. Jag fick skjuts, fick mitt ljud rattat, blev bjuden på te, bjuden på fotouställning, blev visad vägen, jag fick kramar. Jag kände mig trygg. Jag kände mig hemma. Ni rådde om mig så bra.

Dagen efter sista gigget, innan jag ens fått på mig byxorna, stod jag med gitarren och jammade, ensam i en lägenhet i Sätra. Det finns inget bättre betyg på en turné. Nu laddar jag för nästa spelning som är på Fredag 21 december, på Scharinska. Kroppen är full av idéer, framtid, tongångar och groove.

“Letters on the run, in the tunnels of our town” skrev jag för några månader sen, i en ny låt som heter A Message. Jag hade en känsla av att bokstäverna i den här stan var jagade. Väggarna under broarna och i gångtunnlarna rensades hela tiden. Själv föredrar jag ett myller av ord och bilder, framför sterila och tomma ytor. Jag föredrar kommunikation. Som i den nya tunneln, där jag får träffa Sara Lidman. Jag njuter av det hon skrivit. Jag blir förbannad när jag tänker på hur nära det var att hon blev censurerad. Att konsten blev censurerad. Tänk ändå att rädslan för objudna bokstäver kan vara så stark. Rädslan för det som är utanför ramarna. Det är samma rädsla som stänger av bänkvärmen i busskurerna på Vasaplan, som väljer att inte se att någon håller på att frysa ihjäl där. Sara Lidman skrev i Om jag finge förändra Sverige så här: ”Med tre fyra timmars arbetsdag skulle ingen ha råd med privatbil. Men alla skulle ha tid att cykla. Och naturligtvis, skulle tåg, bussar och tunnelbana ha nolltaxa och gå ofta. SJ skulle bli folkets järnväg. Alla stängda stationshus skulle öppnas. Och under en övergångstid – innan det blivit en självklarhet – skulle det sättas upp anslag i den här stilen: ‘Du som går här förbi är behörig att stiga in och värma dej – oavsett om du ämnar åka med nästa tåg eller ej. Också denna lilla kur är en vrå i folkets hem, som behöver din närvaro. Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det”. Om hon fått förändra Sverige! Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. För vi är så långt ifrån det. Vi är långt ifrån ett solidariskt och rättvist land. Vi måste prata om det, vi måste kämpa vidare. Var och en på sitt sätt. Jag ska åka på turné nu. Jag ska spela i Göteborg, Malmö, Linköping och Stockholm. Jag ska åka tåg. Jag kommer ta med mig Din tjänare hör, första delen i Jernbanesviten. När jag promenerar till stationen kanske jag tar den gamla tunneln, för att se om det dykt upp något nytt ord där. På min resa kommer jag att få se andra träd än björk och gran, och jag kommer få träffa nya människor. Som jag skrev i en annan ny låt, Babe/Dude/Golem: “You’re my reason, you’re my desire, you’re my trouble”. Vi behöver varandra. Allt hör ihop.

Någon tar sig fram genom stan. In i bilden, förbi planket, upp i trädet, nerför trappan, över vägen, runt knuten, ut i rymden, och ut ur ditt huvud.
Roger Degerman har gjort en musikvideo till Mountains Define You. T-shirt, video, vad mer kan en låt få? Ett brädspel? Action-figurer? En TV-serie? Byxor?
Nä. Låt låt’n va låt.

Tänk på refrängen
Mountains Define You har fått en egen T-shirt!
Ida Hillebjörk, som har klädmärket IDAG, har designat den.
Tyget är ekologiskt, den är rättvist producerad, och allt överskott går till nästa skiva.
Många PK-poäng alltså. Den finns bara i 50 exemplar, så det är först till kvarn som gäller.
250 kronor kostar det att gå omkring med refrängen till Mountains define you på bröstet.
Tänk på det.
Maila info at fridaselander.com om du vill ha.

Väg, skog, gig. Väg, skog, gig. Fick låna en manick på 4Sound i Umeå (TACK!) så att jag kunde dokumentera Inlandsturnén. Klippte ihop en berättelse med “Geography” som soundtrack. Eller det kanske var så att “Geography” behövde en musikvideo, och att jag använde klippen från turnén till det. Det tog i alla fall många fler timmar att göra, än det tar att köra till Tärnaby och tillbaks.

Väg 92 mot Dorotea. Det känns fräscht. Vi behöver inte ens nudda E4:an. Vi spelar i medborgarhuset och efteråt får vi varsin engångsgrill av arrangörerna. Det kan inte börja bättre. En äldre man i publiken hade sett min annons i blocket, och ville köpa Gibson-gitarren jag lagt ut där. Den hade dock förvandlats till en Zebra under natten som Lasse tagit hand om den (han tyckte den var 90-tals tråkig så han hedde på ett Zebra-klistermärke på den) Det föll inte den äldre mannen i smaken, men han tyckte om våran spelning, “det kändes inuti”, som han sa. När vi ska åka därifrån så varnar någon för älgar på vägen. “Har ni inte skjutit dem?” frågar vi. Vi får svaret, “Jo, vi har skjutit våra, men i Vilhelmina har de inte skjutit sina.”

Villovägar, Vilhelminavägar, men vi kommer fram till slut, till Lilla Hotellet. Det är ett trähus fullt med änglar och vi är “Himla välkomna” som det står broderat på en tavla. Personalen har gått hem för kvällen, men lagt fram våra rumsnycklar, varsin smörgås och sagt åt oss att vi kan ta öl ur tappen om vi skriver upp det. Det gör vi, och sjunker ner i varsin gammal fåtölj. En liten förvirring uppstår då vi ska gå till våra rum. Nyckelringarna är gjorda av renhorn, och rumsnumret står inristat. På min står det 10. Men både Lasses och Johans nummer är närmast outgrundliga, de ser ut som runor eller något. De får pröva sig runt, tills de hittar ett lås som passar.

Vi gör två skolgig i Vilhelmina, 10:30 (Det är första gången vi gigar INNAN utcheckning från hotell) och så 13:00. Det luktar popcorn i spellokalen, som även används som biosalong. Mellan soundcheck och första spelningen gör vi stan. Klädiz, Konditoriet och Blommona och Lek. Vi köper en fotboja i svartlila plast (Vilken förälder köper det åt sitt barn?) En blinkande jojo, en radiostyrd bil och ett par glosglasögon. Det blir våran rekvisita. Oskar spelar med fotbojan på sig, chained to rock’n'roll, och styr även bilen över scenen. Han styr en hel del där bakom sina trummor. Jag öppnar andra giget med att tappa gitarren, världens bästa entré. Det dånar, plektrumen flyger, applåder och en urstämd gitarr.

Vi åker till Tärnaby, till bergstopparna som definierar oss. I väntan på middagen knaprar jag på ett svart knäckebröd som står på bordet och ser spännande ut, det visar sig vara blodbröd (jag är vegetarian). Vi spelar för en färgglad publik på dagen, det är nästan som att de får en NO-lektion….NOT! (Skämt kring NO, förkortningen av Norrlandsoperan) Ingemar Stenmark dyker inte upp på kvällsgiget, Lasse berättar om skruvade stålkanter och hemsydda slalombyxor. Vi får låna konferensrummet med projektor och Lasse bygger upp en egen biograf “Cinema Eriksson”.

Nästa dag käkar vi våfflor och far till Lycksele. Johan, Oskar och jag tar en lång promenad och pratar om hur lyktstolparna var böjda när vi var kids. Om hur man kunde hitta nedgrävda Starwars-figurer eller annat kul i marken. Lycksele känns stökigt, och aningens inskränkt, därför är det bra att vi spelar där. Det blir lite styrdans framför scenen, det gillar jag. Dagen efter tar vi gaffatejp och skriver “Love” framför “Hertz” på Anders hyrda lastbil. Anders Nyberg är ljudteknikern som åker med oss, han fixar suveränt ljud på varje gig, dessutom hittar han överallt. Han gör allt 100 gånger lättare för oss. Redan första dagen, när vi sett hans lastbil, fick han smeknamnet “Love Hertz”.

Vi kommer till Åsele Wärdshus. Det här är ett speciellt ställe, man känner det direkt. Jag blir alldeles lugn och harmonisk. Det är något genuint och kärleksfullt i luften. Det är Söndag, solen gassar in genom stora fönster. Utanför ligger Ångermanlandälven och blänker. Jag ser två svanar, en ren, och snygga berg. De serverar Soul food, eftersom vi ska spela. Det smakar som att det är någon med hög kockmössa som lagat maten, och så är det också. Vi gör ett akustiskt set och det blir en perfekt avrundning på turnén. Vi kör hem, jag känner hur trött jag är. Kvällssolen sänker sig över tallar och granar som springer förbi. Väg 92 igen, med en Inlandsturné i ryggen, det är vackert.

Nu åker vi!
Vi firar med att släppa en singel, Mountains Define You, med B-sidan Geography

Mountains Define You by FridaSelander
Tjälen släpper och fram kommer en melodi som trivs med att vara en melodi. Om du vill veta vad det är för genre, gå ut i skogen, leta upp ett högt berg, och spela upp melodin.

Geography by FridaSelander
Den här låten är lite som att ACDC, Mamas and the Papas och Jefferson Airplane håller en geografilektion med en uppochnervänd karta av Sverige.

Kolla in det fina omslaget! En målning av BLAZIUZ speciellt gjord för låtarna.

Vi åkte ut till Holmsund, till havet, för att inleda Inlandsturnén. Q-ben var ett nästan osannolikt ställe, en stor, fin salong. Allt var splitternytt, i logen luktade det fortfarande målarfärg. “En lukt av framgång” som Lasse sa. Det hängde stora draperier från taket, som man lätt gick vilse bland. Men vi hittade fram till scenen ändå. Vi är nästan ett Holmsundsband (om man räknar lite generöst på det, skippar det här med flera generationer bak i tiden o.s.v) Det är i alla fall bara en av oss, Johan, som inte hängt runt på Himmelska fridens torg eller startat gräsbränder på Omberget i unga år. “Mammas aceton och en tändsticksask kan man ha mycket kul med” sa Lasse, som överlag sa så mycket roligt under giget att vi andra knappt kunde spela för vi skrattade så hejdlöst. Det hanns även med ett besök på Kajutan, där det beställdes Kaprikosa (Capricciosa) och Sjupp (7UP). Vi hade en lysande kväll i skärgården, trots uselt Aprilväder och Oskars tandvärk. Nu väntar bortamatcherna, inåt landet. Vi får se om de ropar “En älg, en ko, en Holmsundsbo” åt oss när vi kommer.

Lasse berättar om “Ränta”. Knaster i köttkvarnen. Kö i charken.

Lasse berättar om repliften på Omberget, och hur handvass han var.

Jag har länge haft en bild av att mitt livs sista gig skulle ske på Scharinska Villan i Umeå. Om ungefär 50 år. Oskar, Lasse, Johan och jag rullar in i Spanska salen i varsin rullstol. Rollin’ Selander Revue. Mosaikbitarna på väggen sitter där de ska, vi har fortfarande ingen backdrop, publiken är med oss, vi är i zonen, vi rullar av och säger till varandra: Bra gigat! Rummet är intakt, inget har gått sönder. Jag har vuxit upp på Scharinska Villan. Det har varit som ett hem, som en skola, som en säng, som ett vattenhål, som en vitamin, som en vän. Jag har spelat där så många gånger, och jag hade tänkt fortsätta spela där, livet ut. Jonas Svedin och Fredrik Fagerlund, som drivit Scharinska i 6 år har lyckats skapa något helt unikt. Med hjärta och hjärna har de byggt upp en av Sveriges absolut bästa rockklubbar. Men det är inte bara det, det är något mer de skapat. Något som har med kärlek och tillit att göra, något som man inte riktigt kan ta på. Och de har tagit hand om oss artister. Puttat oss uppför backen. Sopat framför våra dörrar.
Nyheten om att kommunen planerar att sälja Scharinska Villan gör mig förbannad, besviken och förvånad. Deras motiv är att det är för dyrt att renovera huset, och att byggnadsminnet förstörs. Det håller inte. Kostnaderna för en renovering är ändå en fjärt i rymden i sammanhanget. Och sen när började Umeå kommun bry sig om våra gamla hus? De har ju rivits på löpande band den senaste tiden. Stan blir fulare och fulare. Det tas beslut bakom ryggen på folket. Biblioteket flyttas, ett dyrt kulturhus ska byggas, korvgubben får inte ha kvar sin korvvagn, det går liksom överstyr. Sen är det kulturhuvudstadsåret, jag ser framför mig ett 365 dagars långt kulturnatta, ett jippo utan substans, och efter det: död. Tänk om de här bisarra summorna pengar istället kunde gå till de som faktiskt sliter och jobbar med kultur. Att man skulle lägga på veden där det finns en glöd. Där det finns syre. De eldarna skulle kunna brinna och sprida värme och energi i tusentals år. Scharinska kunde vara en av de eldarna.
Jag tänker på alla nätter som jag gått Östra Kyrkogatan hem från Scharinska, med kroppen alldeles lycklig. Man känner det, armen är glad, vaden är glad, örat är glad, ögonen är glada. Det händer saker där. Fantastiska spelningar, katastrofala spelningar. Folk träffas, pratar med varandra, man kanske dansar lite, kanske på ett bord. Allt verkligt, och allt magiskt har skett på Scharinska Villan.
Jag tänker på alla nätter som jag gått hem med nya ideér, nya låtar, nya vänner, nya insikter och med känslan av att vara ännu lite närmare livet än förut. Och jag vill komma närmre.

VF frågade mig: “Hur var ditt 2011?”
Jag svarade:
“Som en singlande snöflinga, som en skenande häst. Som att dränera sitt hus för hand, med en spade, och känslan efteråt. Som att se någon i ögonen väldigt länge, som en varm kram. Som att våga luta sig, och veta att någon står bakom och fångar upp en. Som att skratta tills det känns som man gjort 1 000 sit-ups. Som att tatuera in E4:an på låret. Förhålla sig till mil som om det vore meter. Som en geografilektion. Som en träslöjdslektion utan lärare. Som världens bästa riff. Som att sväva på två toner. Som att bo i ett ackord. Som att vara i en låt, som om ingenting annat fanns. Som att vara sin röst. Som att hela kroppen är med. Som en tackling. Som blankis på Umeälven. Som att bli ännu mer säker på vad som är hemma. Som en snöflinga som landar på pannan och smälter, som en svettig häst. Som att någon lyssnar.”