Ibland blir man paralyserad inför gig. Som nu. Hur ska jag förbereda mig? Göra armhävningar? Riffa? Gå i affärer? Det funkar inte. Det handlar väl om att man vill bjuda på det allra bästa, till de allra bästa, och så blir man paralyserad istället.

Lennart-festivalen, jag tror det kommer bli väldigt bra. Det kostar mindre än en pizza i Norge att gå. Så det är lätt att prioritera bort pizzan, med tanke på hur många sinnesjukt bra och intressanta band som spelar. Det mäktigaste är, att det inte skulle vara svårt att fylla upp två dagar till med fin musik från norrland.

Jag gillar när man tittar runt omkring sig, ser det som finns i ens närhet, och omfamnar det. Det gör Lennart-festivalen. Det gör Scharinska villan. Det gör Burmans musik. Det gör jag. Livet i Umeå kan vara väldigt enkelt och fint.

Sen är det publiken här. Jag vet inte vad det är, att man är på hemmaplan, att alla är på ens lag, eller är det bara något biologiskt, eller något kemiskt? Det känns i alla fall som full gallopp, 25°c i solen, mittenbiten på Västerbottensosten och sommarens första dopp, att spela för publiken i Umeå.

Jag ska väl gå och riffa lite då.