Vi hann inte längre än till Operaplan, innan det var kört. Oskar pratade i telefon med Madde, och sa: “pappa drar VISA”. (oroa dig inte, Oskar betalar). Johan och Lasse snappade upp det direkt, och gjorde någon slags zigenar-rap som förföljde oss reten av resan. Redan i Ö-vik blev någon hungrig, så vi stannade på Burger King. Där träffade vi halva Säkert! De åt sina skrovmål väldigt fort. För att hinna i tid till middagen. Östersund ligger ju inte nära någonting. Men de har en egen flagga. Egen öl, en president, en sagofigur (Dunderklumpen), ett odjur, och en bra stadsfestival. Så det är inte lönt att tjafsa. När vi kom fram, till slut, kände vi igen oss från en annan gång. Men nu var nu, vi checkade in. Spelade i Intiman, det var fint. Pappa var nöjd med att vi stod med på affischen för Storsjöyran, att vi inte var i kategorin: “med flera”. Han klippte ut annonsen från tidningen, ringade in vårat namn med svart tuschpenna, och tejpade upp den på bakrutan på sin gamla Volvo 245. Som vi skulle få låna. Men vi fick ta den nyare bilen istället, Toyotan, vi kallar den för Silverfisken. Om ni sett Wolfman Jacks mega-van, som kallas för Vitvalen, så förstår ni.

Samtidigt, i en annan bil, Milou, åkte 3 av 4 flickvänner ner för att möta upp oss i Stockholm. Milou är Lasse och Idas lilla vita Fiat, som Oskar envist kallar för Fido. I Tjockholm bodde vi ett tjejkast från plattan. Hittade ingenting. Hittade inte i närheten så bra som i min egen ficka. Lasse hittade något, ett bowlingställe, där man bara kunde äta sånt som haft föräldrar, och bowla i disco-ljus. Johan saknade sina katter. De borde varit med sa han. Jag åt av misstag äggröra på tub. Johan köpte ett hårband, nu klarar han sig inte utan det bandet. Han är besatt. Det är ett sånt där tunt, flätat band. Oskar har också skafftat sig ett sånt. Håret är för långt. Det far in i ögonen bl.a. Men man vill ändå inte klippa sig. Då är det hårband som är lösningen. Oskar köpte en ny väska, eftersom den han hade var fullpackad, och han orkade inte klura ut hur något mer skulle kunna rymmas där. Jag förstår att han behövde en paus från att packa smart, det är han som håller i den delen i vårt band. Han köpte även 80-tals sockar till Madde. Johan köpte en blåsvart-rutig skjorta, en till alltså. Vi köpte öl, och falafel, och tunnelbane-biljetter, smycken, mackor och latte. Stockholm stad borde vara glada över att vi giggar så mycket där. Umeå-pengarna bara strömmar in.

Vi skulle spela i Kungsan. Inte Kungspassagen i Umeå, utan Kungsträdgården. På Pridefestivalen.
Vi soundcheckade på 6 minuter. Giggade på 15. Va sku man fare för? Undrar jag. I alla fall, vi fick inte ölbiljetterna innan spelningen, man vet väl aldrig med “rockband”. Efteråt hämtade jag biljetterna, det var 4 stycken, delat på 4 personer. Vi for och brände dem direkt, och gick bananas på backstageområdet med 33 cl öl i lill-kropparna våra. Hillebjörk fixade fram champagne för att fira nå lovebirds. Det var lite gayig stämning inflikade Lasse o.s.v.

Vi bytte hotell, jag och Oskar fick ett goth-rum. Men vi hade åtminstone platt-TV. Som vi aldrig slog på. Däremot kittlade jag Oskar tills han höll på att dö. Det var roligt, för mig. Vi putsade våra skor i skoputs-maskinen, sen gjorde vi ett riktigt bra gig på Lilla hotellbaren. Det var ösigt, ni var ösiga, i publiken. Jag hade nästan nackspärr dagen efter. Vi hade kul. Fritz Corner är bra. Sen ritade Lena på mig med en bläckpenna, och sen kommer jag inte ihåg något mer. Jo, det gör jag. Men vi tar inte det nu. Det var i alla fall hur kul som helst.

Dagen efter, väckte Oskar mig en timma tidigare än vi bestämt, genom att kasta kuddar på mig. Vi åt frukost, sen packade vi backlinen, sen packade vi ur ett förråd, sen körde vi med släp hela vägen till Umeå. Nästa morgon riggade vi upp våra grejjer och gjorde ett två sets gigg på ett bröllop i Umeå. När det var klart, mådde jag lite illa. For till Q8 i Holmsund och tankade upp Silverfisken, drog VISA:t.