Jag berättade aldrig något om vad som hände sen. I utkanten av Oktober, det som blev November och sen December. Här kommer en sammanfattning: Madde ställde ut några teckningar på Bror Hjorths hus. Stora vita ark, större än henne själv. Hon berättade att det inte bara är armen och handen som tecknar, det är hela hennes kropp. Hon var tvungen att använda stege för att nå högst upp på papperet, hon fick krypa ihop på golvet för att teckna längst ner. Backa flera steg, för att se hela bilden, för att se vart linjen skulle ritas. Jag spelade i rummet med hennes verk, och det jag sjöng betydde någonting annat än sist jag sjöng samma sak. Teckningarna påverkade texterna. Sen var det jazzfestival. Jag fick vara med. Som att bli bjuden på kalas hos någon i paralellklassen i lågstadiet. Otroligt spännande, och skrämmande för den delen. En utmaning. Det blev en resa, det blev en strid, och till sist blev det också total njutning. Som det blir om man faktiskt åker på resan, tar striden, är där. “My kind of jazz” innebar också många fina möten, med allt från ungdomsfoster till gamla jazzkatter. En annan jag mött är Cleo, Nathalie. Förr eller senare möts nog våra vägar har jag tänkt, och nu gjorde dem det. Det var bra. Vi gjorde
Madde ser massor av linjer i ett tomt rum, och hon tecknar dem på sitt papper. Berättar om det hon sett. Jag spelar musik såsom Madde tecknar, med hela kroppen. Berättar om det jag sett.