VF frågade mig: “Hur var ditt 2011?”
Jag svarade:
“Som en singlande snöflinga, som en skenande häst. Som att dränera sitt hus för hand, med en spade, och känslan efteråt. Som att se någon i ögonen väldigt länge, som en varm kram. Som att våga luta sig, och veta att någon står bakom och fångar upp en. Som att skratta tills det känns som man gjort 1 000 sit-ups. Som att tatuera in E4:an på låret. Förhålla sig till mil som om det vore meter. Som en geografilektion. Som en träslöjdslektion utan lärare. Som världens bästa riff. Som att sväva på två toner. Som att bo i ett ackord. Som att vara i en låt, som om ingenting annat fanns. Som att vara sin röst. Som att hela kroppen är med. Som en tackling. Som blankis på Umeälven. Som att bli ännu mer säker på vad som är hemma. Som en snöflinga som landar på pannan och smälter, som en svettig häst. Som att någon lyssnar.”