Jag har länge haft en bild av att mitt livs sista gig skulle ske på Scharinska Villan i Umeå. Om ungefär 50 år. Oskar, Lasse, Johan och jag rullar in i Spanska salen i varsin rullstol. Rollin’ Selander Revue. Mosaikbitarna på väggen sitter där de ska, vi har fortfarande ingen backdrop, publiken är med oss, vi är i zonen, vi rullar av och säger till varandra: Bra gigat! Rummet är intakt, inget har gått sönder. Jag har vuxit upp på Scharinska Villan. Det har varit som ett hem, som en skola, som en säng, som ett vattenhål, som en vitamin, som en vän. Jag har spelat där så många gånger, och jag hade tänkt fortsätta spela där, livet ut. Jonas Svedin och Fredrik Fagerlund, som drivit Scharinska i 6 år har lyckats skapa något helt unikt. Med hjärta och hjärna har de byggt upp en av Sveriges absolut bästa rockklubbar. Men det är inte bara det, det är något mer de skapat. Något som har med kärlek och tillit att göra, något som man inte riktigt kan ta på. Och de har tagit hand om oss artister. Puttat oss uppför backen. Sopat framför våra dörrar.
Nyheten om att kommunen planerar att sälja Scharinska Villan gör mig förbannad, besviken och förvånad. Deras motiv är att det är för dyrt att renovera huset, och att byggnadsminnet förstörs. Det håller inte. Kostnaderna för en renovering är ändå en fjärt i rymden i sammanhanget. Och sen när började Umeå kommun bry sig om våra gamla hus? De har ju rivits på löpande band den senaste tiden. Stan blir fulare och fulare. Det tas beslut bakom ryggen på folket. Biblioteket flyttas, ett dyrt kulturhus ska byggas, korvgubben får inte ha kvar sin korvvagn, det går liksom överstyr. Sen är det kulturhuvudstadsåret, jag ser framför mig ett 365 dagars långt kulturnatta, ett jippo utan substans, och efter det: död. Tänk om de här bisarra summorna pengar istället kunde gå till de som faktiskt sliter och jobbar med kultur. Att man skulle lägga på veden där det finns en glöd. Där det finns syre. De eldarna skulle kunna brinna och sprida värme och energi i tusentals år. Scharinska kunde vara en av de eldarna.
Jag tänker på alla nätter som jag gått Östra Kyrkogatan hem från Scharinska, med kroppen alldeles lycklig. Man känner det, armen är glad, vaden är glad, örat är glad, ögonen är glada. Det händer saker där. Fantastiska spelningar, katastrofala spelningar. Folk träffas, pratar med varandra, man kanske dansar lite, kanske på ett bord. Allt verkligt, och allt magiskt har skett på Scharinska Villan.
Jag tänker på alla nätter som jag gått hem med nya ideér, nya låtar, nya vänner, nya insikter och med känslan av att vara ännu lite närmare livet än förut. Och jag vill komma närmre.