Väg 92 mot Dorotea. Det känns fräscht. Vi behöver inte ens nudda E4:an. Vi spelar i medborgarhuset och efteråt får vi varsin engångsgrill av arrangörerna. Det kan inte börja bättre. En äldre man i publiken hade sett min annons i blocket, och ville köpa Gibson-gitarren jag lagt ut där. Den hade dock förvandlats till en Zebra under natten som Lasse tagit hand om den (han tyckte den var 90-tals tråkig så han hedde på ett Zebra-klistermärke på den) Det föll inte den äldre mannen i smaken, men han tyckte om våran spelning, “det kändes inuti”, som han sa. När vi ska åka därifrån så varnar någon för älgar på vägen. “Har ni inte skjutit dem?” frågar vi. Vi får svaret, “Jo, vi har skjutit våra, men i Vilhelmina har de inte skjutit sina.”

Villovägar, Vilhelminavägar, men vi kommer fram till slut, till Lilla Hotellet. Det är ett trähus fullt med änglar och vi är “Himla välkomna” som det står broderat på en tavla. Personalen har gått hem för kvällen, men lagt fram våra rumsnycklar, varsin smörgås och sagt åt oss att vi kan ta öl ur tappen om vi skriver upp det. Det gör vi, och sjunker ner i varsin gammal fåtölj. En liten förvirring uppstår då vi ska gå till våra rum. Nyckelringarna är gjorda av renhorn, och rumsnumret står inristat. På min står det 10. Men både Lasses och Johans nummer är närmast outgrundliga, de ser ut som runor eller något. De får pröva sig runt, tills de hittar ett lås som passar.

Vi gör två skolgig i Vilhelmina, 10:30 (Det är första gången vi gigar INNAN utcheckning från hotell) och så 13:00. Det luktar popcorn i spellokalen, som även används som biosalong. Mellan soundcheck och första spelningen gör vi stan. Klädiz, Konditoriet och Blommona och Lek. Vi köper en fotboja i svartlila plast (Vilken förälder köper det åt sitt barn?) En blinkande jojo, en radiostyrd bil och ett par glosglasögon. Det blir våran rekvisita. Oskar spelar med fotbojan på sig, chained to rock’n’roll, och styr även bilen över scenen. Han styr en hel del där bakom sina trummor. Jag öppnar andra giget med att tappa gitarren, världens bästa entré. Det dånar, plektrumen flyger, applåder och en urstämd gitarr.

Vi åker till Tärnaby, till bergstopparna som definierar oss. I väntan på middagen knaprar jag på ett svart knäckebröd som står på bordet och ser spännande ut, det visar sig vara blodbröd (jag är vegetarian). Vi spelar för en färgglad publik på dagen, det är nästan som att de får en NO-lektion….NOT! (Skämt kring NO, förkortningen av Norrlandsoperan) Ingemar Stenmark dyker inte upp på kvällsgiget, Lasse berättar om skruvade stålkanter och hemsydda slalombyxor. Vi får låna konferensrummet med projektor och Lasse bygger upp en egen biograf “Cinema Eriksson”.

Nästa dag käkar vi våfflor och far till Lycksele. Johan, Oskar och jag tar en lång promenad och pratar om hur lyktstolparna var böjda när vi var kids. Om hur man kunde hitta nedgrävda Starwars-figurer eller annat kul i marken. Lycksele känns stökigt, och aningens inskränkt, därför är det bra att vi spelar där. Det blir lite styrdans framför scenen, det gillar jag. Dagen efter tar vi gaffatejp och skriver “Love” framför “Hertz” på Anders hyrda lastbil. Anders Nyberg är ljudteknikern som åker med oss, han fixar suveränt ljud på varje gig, dessutom hittar han överallt. Han gör allt 100 gånger lättare för oss. Redan första dagen, när vi sett hans lastbil, fick han smeknamnet “Love Hertz”.

Vi kommer till Åsele Wärdshus. Det här är ett speciellt ställe, man känner det direkt. Jag blir alldeles lugn och harmonisk. Det är något genuint och kärleksfullt i luften. Det är Söndag, solen gassar in genom stora fönster. Utanför ligger Ångermanlandälven och blänker. Jag ser två svanar, en ren, och snygga berg. De serverar Soul food, eftersom vi ska spela. Det smakar som att det är någon med hög kockmössa som lagat maten, och så är det också. Vi gör ett akustiskt set och det blir en perfekt avrundning på turnén. Vi kör hem, jag känner hur trött jag är. Kvällssolen sänker sig över tallar och granar som springer förbi. Väg 92 igen, med en Inlandsturné i ryggen, det är vackert.