Får knappt på mig den stora 90-tals backpacker-ryggan, någon hjälper till. Jag grabbar mina två gitarrer och staplar ut ur tåget. Nu när jag nästan är hemma tillåter jag mig själv att känna hur tung packningen faktiskt är. Knäna värker och det bränner i ryggen. Jag skrattar för mig själv när jag tänker på att vissa anser att rockmusik och sport inte hör ihop. Att det skulle vara “ocoolt” att träna. Cool eller inte, vem bryr sig? Jag hade inte fixat den här turnén om jag inte sprungit de där milen och gjort de där armhävningarna. Lev! Strålar blått mot mig. Gatorna är noggrant plogade. Jag närmar mig lägenheten och från mitt rum lyser en stjärna.

Tåget hade inte ens hunnit ner till Ö-vik innan jag började längta hem. Vi kommer till Sundsvall och jag frågar mig själv: “Hur ska jag klara av den här turnén?” Den tanken brukar komma någon gång innan första gigget. På något vis går det att omvandla tvivlet och oron till energi och kraft. Som ett uttryck en kompis berättade om: “Spänn för vilddjuret”. Just så. Det blir en jättebra turné. Framförallt har jag kul på spelningarna. Låtarna tar mig till nya ställen varje kväll, och det händer saker i musiken som till och med förvånar mig själv. Allt bygger såklart på att någon lyssnar. Det lyssnas. Det blir fina möten. Hela tiden en dallrande nerv, en närvaro.

Jag är jätterädd för att bli förkyld, särskilt när jag är på turné, då växer nojan. Jag sprättar fyrahundra kronor på Apoteket. Röd solhatt och grejer. Kokar olika brygder. Stoppar vitlöksklyftor i näsan. Jag håller mig frisk, men blir torr om händerna. Jag får en spricka i tummen, precis där plektrumet ska vara. Så löjligt, så typiskt! Det ser inte heller särskilt snyggt ut med fnasiga, röda, sprickiga händer, det har en kompis sagt åt mig. Det var vad hon hade att anmärka på i min “look”. Jag måste ta hand om händerna, men jag har inga salvor. Jag smörjer med lypsyl.

Jag har tur med tågen, de går som de ska. Läser lite, sover. Det är vitt överallt. Jag halkar omkring med finskorna i snömodden på Södermalm, och tänker att det kanske till och med toppar den gången jag vinglade fram med boots på kullerstensgatorna. Ovanan att hantera snö i södra Sverige är märkbar och aningen komisk. Någon skottar sin balkong med en degbunke. Bilar kör fast, bussar ställs in. Gatorna är liksom upplösta, till en oformbar gegga av snö. Det är vinter i Sverige. Det börjar vara ganska kallt, och jag läser i tidningen om människor som inte har något hem. Jag kan inte förstå att det kan få vara så, att vi tillåter det. Att trapphusen hålls låsta, tågstationerna stängda, blickar vänds bort. Vårt samhälle fryser ut människor. Det är äckligt, vi är äckliga, som inte gör något åt det. Det är nog med dumheter nu.

På tåget hem till Umeå tänker jag på all kärlek och omtanke som jag mötts av under turnén, och jag blir rörd. I varje stad fanns vänner. Jag fick nycklar, en bäddad säng, blev visad skafferi och kylskåp, laktosfri mjölk var införskaffad. Jag fick skjuts, fick mitt ljud rattat, blev bjuden på te, bjuden på fotouställning, blev visad vägen, jag fick kramar. Jag kände mig trygg. Jag kände mig hemma. Ni rådde om mig så bra.

Dagen efter sista gigget, innan jag ens fått på mig byxorna, stod jag med gitarren och jammade, ensam i en lägenhet i Sätra. Det finns inget bättre betyg på en turné. Nu laddar jag för nästa spelning som är på Fredag 21 december, på Scharinska. Kroppen är full av idéer, framtid, tongångar och groove.