Category Archives: Uncategorized

Jag började intressera mig för Whisky redan som 10-åring. Jag såg spagetthi-westerns och ville vara som Clint Eastwood. Det var inte så svårt. Jag hällde upp väldigt lite äppeljuice, alternativt trocadero, i ett lågt, brett glas, och gick och smuttade på i mina hemsydda chaps. När jag nu var på BOX WHISKYFESTIVAL och spelade fick jag smaka den bästa whiskyn hittills i mitt liv, den var samma årgång som jag, 81. Det var fint där i Box, Höga kusten är ju fint. Fick se destilleriet, det kändes som man var i ett av Jan Lööfs seriealbum.

Sommaren i City, 1990, kommer ni ihåg den? Jag kommer knappt ihåg den, i mitt fotoalbum finns ett kort som det står “Sommaren-90” under. Där sitter jag i badbyxor, på en plastkrokodil, på en strand. Hursomhelst, vi spelade på torget i Umeå. Det var supermycket folk, jag gick förbi en blomkruka på väg upp till scenen och fick grönska på vit-brallorna. En kvart av renhet, sen var det kört. Smutsen finns inuti en.

Jag fick tvätta dagen efter. En polare ringde. Hon frågade “Hur känns det inför i morgon?” Jag ba: “Det känns råbra! Jag är riktigt spelsugen.” Hon ba: “Men alltså, jag tänkte mer på att du fyller 30 imorgon. Hur känns det? Hur har du tänkt fira?”
Och så jag ba: “Just det. Ja. Alltså, vi ska spela på Angsjöns camping.”
Jag har bara en sak i huvudet. Det är så det är. Sen är det ju kul att fylla år, eftersom ju äldre man blir, desto smartare och snyggare blir man. Vi for i alla fall till Angsjön nästa dag. Det var bra stämning i gamla volvon. Bättre det, än att ha dålig stämning i en ny volvo. Lasse och jag hade boots på oss, vi visste ju att det var ett kullerstens-fritt ställe. Det var bra drag på campingen, livat, motsatsen till Krakeborgs camping skulle jag tro. Folk dansade och var glada, efter giget blev jag inbjuden att vara med i en manskör, Lasse såg 3 rävar, Johan och jag såg en älg och några uppstoppade fåglar.

Nästa dag var det Ö-VIKs-dax. Det var tjockt och rötigt i luften. Vi hittade ett tivoli. Oskar “vann” en guldhatt när han missade att skjuta ner en burk. Sen spelade vi bort 70 spänn, på en grej som skulle klippa av ett snöre, man kunde vinna ett X-box. Vi var grundlurade.
Vi såg slutet av Crocodile Dundee, Oskar var genuint fängslad, och blev irriterad på Lasses och Johans kommentator-röster. Giget var vilt. Hur roligt som helst. Det svettigaste hittills. Vi var genomblöta allihop. Oskar drog någon vals om att svett är kiss. “Det här är kiss” sa han, och pekade på svettdropparna på sitt bröst. Vi tog några öl, skrattade, sen fick vi skjuts av Helena hem till Umeå. Det ljusnade.

Vi for ner till Stockholm och gjorde det här:

FOREVER ON YOUR TEAM

SPEND YOUR LIFE

INTERVJU

Vi tog de 120 milen till Göteborg på en dag. Vi fick låna mina föräldrars bil, där vi fick in både backline och Fröken Sillfors. Vi gjorde ett stop på Dragon Gate, det var lika kul som vanligt. Oskar köpte ett par ljusgula Musse Pigg-kalsonger som det stod “Happy foolpeintsin your hearf” på. Vad betyder det? Cd-spelaren var paj, så vid någon punkt var vi tvungna att sätta på radion, det var Nyheterna, allt de sa hade redan Lasse berättat för oss, fast på ett roligare sätt. Vi har en nyhetsbyrå i bandet alltså. Så Lasse fick ett nytt smeknamn: TT Ericson (släkt med Roky?) Johan kom upp med en bra romantitel: “När grisar rymmer”. Uppföljaren till “En arm arm”. Vi bodde på 19e våningen i Gothia towers, det var tillräckligt häftigt för att roa oss. Hissen var ca 10 gånger bättre än hissen på Plaza i Umeå. Johan blev knäsvag, vi andra fick lock i öronen. Vi skippade Lisseberg. Gjorde gig på Hbtq-festivalen. Jag snubblade på ett pole-dance podium precis innan solot på Brainy. Körde Dylan-fasoner och hoppade över ackord på Let’s talk. Oskar, Lasse och Johan följde mig. Det blev livligt och kul. Vad är det för geni-band egentligen? I alla fall, Göteborg var denna gång mer som en smekning än en örfil. Mellan alla gig funderade vi lite över hur långa vi var, och vad som är medellängden i Sverige. Jag är enligt mitt pass 174, men Johan tycker inte det stämmer, han tror jag växt sen dess. Vi fick reda på att det kommit en ny isglass med Portello-smak, vilket var intressant för Brain, som varit besatt av Portello. Vi for till Stockholm. O och jag hade sport-shorts, de andra blev avis eftersom det var jäkligt varmt i bilen. Vi blev en timma sena, men vad gör det när man packar in backline och ljudkollar på 40 min? Vi var på Landet, bra ställe. Blev intervjuad av en fransyska,spelade Sexy Brain på en klippa, fick god mat, blev stinn, det gick över, vi giggade. Utan att göra “Ledin-sparken” förstås. Vi har inga koreografier, bara låtar, som vi spelar.  Och vad är det vi spelar för? Vi spelar för er. Vi spelar för oss. Vi spelar för utrymmet i låtarna, upptäcksfärderna, missarna, vi spelar för varandra. Din jävla solstråle.

Vi släpper andra singeln idag: BRAINY BUSINESS
Alltid genialiska,

Imri Sandström, har gjort videon. Ser ni vart vi är?

Ett annat underbarn från Umeå, Anton Persson, har mixat denna live-version, från Scharinska 25/3. Hör ni er själva?
Brainy Business – Live at Scharinska villan by FridaSelander

En utomsocknes, men ack så skicklig, Susanna Wolmefelt, har gjort det här singelomslaget.

BY MY SIDE – LIVE FRÅN LENNARTFESTIVALEN

TV-TV-TV! INTERVJU & LIVE

Ibland blir man paralyserad inför gig. Som nu. Hur ska jag förbereda mig? Göra armhävningar? Riffa? Gå i affärer? Det funkar inte. Det handlar väl om att man vill bjuda på det allra bästa, till de allra bästa, och så blir man paralyserad istället.

Lennart-festivalen, jag tror det kommer bli väldigt bra. Det kostar mindre än en pizza i Norge att gå. Så det är lätt att prioritera bort pizzan, med tanke på hur många sinnesjukt bra och intressanta band som spelar. Det mäktigaste är, att det inte skulle vara svårt att fylla upp två dagar till med fin musik från norrland.

Jag gillar när man tittar runt omkring sig, ser det som finns i ens närhet, och omfamnar det. Det gör Lennart-festivalen. Det gör Scharinska villan. Det gör Burmans musik. Det gör jag. Livet i Umeå kan vara väldigt enkelt och fint.

Sen är det publiken här. Jag vet inte vad det är, att man är på hemmaplan, att alla är på ens lag, eller är det bara något biologiskt, eller något kemiskt? Det känns i alla fall som full gallopp, 25°c i solen, mittenbiten på Västerbottensosten och sommarens första dopp, att spela för publiken i Umeå.

Jag ska väl gå och riffa lite då.

Piteå 1 – 1 Luleå. Vi körde dubbelgig i Lördags, enligt den gamla skolan. 75 % av bandet passade på att bli förkylda lagom till denna kraftansträngning. Den som oroade sig över detta, gjorde det dock i onödan, eftersom bandet som helhet alltid är starkt. Och vinner. Hursomhelst, det började som det brukar börja. Kvällen innan avfärd uppdagades det att vanen vi lovats låna, redan lånats ut till ett annat band. Till Syket! Det var jobbigt och rolig på samma gång. Vi lyckades i alla fall få tag på en annan van, exakt likadan fast vit. Den tog oss till Piteå och Krokodil för ett matinégig. Gullig stad, trevligt spelställe, underbar dialekt, god palt, fina räkmackor, och snyggaste logen. Sen drog vi raka vägen till Luleå och Kulturens hus. Ett ståtligt och snyggt ställe, som står och blickar ut över älven. Och älven blickar tillbaka genom de stora fönstrena. Vi parkerade vår vita van, framför Sykets vinröda. Vi var ju förband åt dem. Det var som vanligt kul, mäktigt och omtumlande att umgås med Syket. I Kulturens hus var det många korridorer, hissar, kodlås och dörrar. Vi fick anstränga oss för att inte bli en trio, eller en duo. Det gick bra. Vi kollade ljudet på en kvart, sen väntade vi 1000 timmar på att få spela. Sen spelade vi, och det var grymt! Publiken ropade både fina, och märkliga saker, det var kul. Sen spelade Syket, och det var grymt. Dagen efter när vi hämtade vår backline, och rullade den på vagnen förbi, vad vi tror var Carolas backline, så kändes vår backline återigen pytteliten. Vi åkte hem utan att tanka vare sig i Luleå eller Piteå, men jag är övertygad om att deras bensinmackar är bättre konstruerade än Umeås.

Jag kan bolla till 100. Madelaine Sillfors kan göra sådana här videos.

Vi spelar på pub, vi spelar på gymnasium, vi spelar på svartklubb och bibliotek.
Som sagt, 5 dagar, 240 mil och 4 gig. Första turnésvängen är avklarad.
Allt började med att vi hyrt en för liten bil, Renault Kangoo, det kan gå sa vi. (Ordvits á la Lasse: Kan-goo / Kan-gå) Men backlinen var för stor. Det här var kvällen innan vi skulle dra. Vi fick tag på Wolfman Jack. De undsatte oss med sin gigantiska van. Nu var backlinen för liten. Det var nästan som man inte såg den när man tittade in där bak. Men bilen gick bra, fanns dock inga mugghållare, det var lite boskap-stämning sådär. Vi lyssnade på finsk blues. “I am only dreamin of you, you, you, you, aaa.” Radion spelade inget vi ville höra, förutom Rihannas “S&M”. Det bästa med turnén var hur bra vi spelade, varje gig var lysande, på olika sätt. Något som också var bäst med turnén var alla som kom och lyssnade. Riktigt fin publik, prima jävla publik.
Annat som hände var att vi träffade på Syket och First Love Last Rites i Stockholm, fina och bra umeå-band, som gör en ännu mer stolt över sin hemstad. Oskar fick ett nytt smeknamn: “Kattkisspojken”. Vi såg Spinal tap. Jag fick en spricka i mungipan som såg ut som munsår. Vi spelade i ett hus som lutade så mycket att Johan blev yr, han har för bra balans helt enkelt. Lasse såg Stellan Skarsgård på stan. Som band fick vi “en riktigt god natts sömn” varje natt, som individer var vi lite trötta. Men vi är ju ett band, så det var inga problem. Sista dagen innefattade 120 mil och ett gig, Oskar köpte finskt godis. Johan tyckte vi skulle stanna i Sundsvall och gå på casinot för att försöka dubbla vårt gage. Vi gjorde inte det. Vi for hem. Tankande upp bilen, som skulle ha diesel, med diesel. Konstaterade att bensinmacken i Umeå var turnéns bäst konstruerade mack. Bra gigat!

JA! Nu är den fri. Vilken vinst!
Äntligen ska man få börja gigga, så jäkla skönt.